Rymden i människan

Konst

Jone Kvie. Tjörnedala konsthall, Baskemölla, till 13/7

Likt romantikens idéer handlar Jone Kvies konst om att låta sig inspireras av historiska händelser och om människans litenhet inför det storslagna. Med bland annat brons, trämassa, guld och billack skapar han verk där han effektivt uttrycker naturens och rymdens obarmhärtiga krafter. Hans formspråk är direkt och lätt att ta till sig. Det är både vackert och skrämmande.

I Jone Kvies konst finns en stämning som leder tankarna till bland annat den tyske målaren Caspar David Friedrich. I hans målning ”Vraket av skeppet. Hoppet” (1824) åskådliggörs minutiöst naturens obönhörlighet. I människans strävan att upptäcka och erövra nya landvinningar kan minsta snedsteg få förödande konsekvenser, som död och nederlag. I detta fall en expedition till Berings sund 1819–20.

När Kvie hämtar sin inspiration från rymdtemat gör han oss människor mindre än... ja, vad då? Vi förvandlas till sköra, obetydliga varelser i all tomhet. Med lekfullhet och kirurgisk precision leder Kvie oss betraktare till tanken på krafter utom kontroll för människan. Det är som om naturens lagar och fenomen blir till mystik i dess gränslösa ofattbarhet. Poetiskt förenar Kvie det lilla och det intima med det ofantliga. Verket ”Startower” är ett exempel på detta. Här gestaltas ett fruset ögonblick av en storslagen händelse i universum känsligt och sublimt.

Verket ”Helmet” fascinerar mig. Ensamt placerad i mitten av ett litet rum på konsthallen tar det hela rummet fullständigt i besittning. En vit uppochnervänd hjälm med guldfärgat visir innesluter en mörk tomhet. Insidans svärta leder tankarna till resterna av aska och sot från människan som hjälmen en gång tillhörde, men också till universums svarta oändliga tomhet. På ett enkelt och konkret sätt framställs här människan i rymden men samtidigt, och kanske det allra viktigaste, rymden i människan.

Kvie inspirerades till verket av en tragisk händelse i rymdforskningens historia där flera astronauter förolyckades. ”Helmet” blir i detta sammanhang ett slags minnesmärke för viljan att bli ihågkommen och utsätta sig för stora risker i vetenskapens namn, allt för nya landvinningar och upptäckter.

Utställningen är inbjudande och vacker. Betraktaren möter skönhet och sorg, stillhet och storslagenhet. Med högst stämningsfulla verk med en något apokalyptisk twist sätter Kvie igång tankar om människans förgänglighet och vårt förhållningssätt till universum.