Signe Maria Thiel är kvinnan som försvann – nu får hon plats i ljuset
Sträckande sig uppåt mot ljuset: en biografi om Signe Maria Thiel
Författare: Gunilla Grahn-Hinnfors
Förlag: Norstedts
Det tar inte lång tid för läsaren av denna biografi att förstå att författaren har en agenda; hon vill återupprätta Signe Maria Thiels rykte och visa hennes betydelse för Thielska galleriets tillblivelse. Så långt allt väl och här finns mycket intressant att läsa. Ibland skulle jag dock vilja att andra frågor ställdes som skulle kunna sätta diskussionen i ett större sammanhang.
Annars är detta en klassisk biografi över en intressant person(lighet) som väl förtjänar sin biograf och plats i historien. Signe Maria Thiel föddes 1869 i Stockholm, men när hennes frånskilda mamma gifter om sig finns inte riktigt plats för Signe i den nya familjen och hon blir fosterbarn till en välbeställd familj i Sundsvall. Där gör hon det man förväntar sig av henne; gifter sig och flyttar till Stockholm. När maken gör konkurs och dör lämnar han Signe helt utblottad. Då får hon tjänst hos familjen Thiel, vilket leder till att Ernest Thiel skiljer sig från hustrun, gifter om sig med Signe. Skandalen är ett faktum. Vidare beskrivs livet som gifta, konstnärsvänner och hur de tillsammans skapade det som idag är Thielska galleriet.
Jag tycker konstkritikern Gunilla Grahn-Hinnfors fint försöker leva sig in i en intressant kvinna som var omstridd i sin samtid och förmodligen förminskad av eftervärlden. Vi får ta del av Oscar Levertins och Heidenstams åsikter om Signe Thiel. De flesta män som kom i kontakt med henne verkade ha fallit för hennes charm men skrev ändå elakheter om hennes ytlighet i brev till varandra.
Författaren försöker förstå de bakomliggande orsakerna till denna misogyni. En är naturligtvis den rådande samhällsordningen. Här hade jag gärna sett en större förståelse för tidsandan. Låt mig ta ett exempel: på ett ställe citeras ett brev som Signe Maria Thiel skrivit till Ernst Thiels dotter – också döpt till Signe – medan den förra fortfarande var anställd hos paret Thiel. Brevet menar Grahn-Hinnfors är ”jolmigt” i tonen och dessutom förvånas hon över att fru Thiel sitter och stoppar strumpor – rik som hon är! Är man bevandrad i litteratur från denna tid förvånar inget av detta. Tonen återfinns på andra ställen och att kvinnor stoppade strumpor, lagade sina egna kläder var självklart – det var en del i den kvinnliga kompetensen.
”Två stora frågor återstår; varför plockade Ernst Thiel själv bort sin hustrus insatser i den egna biografin och varför har senare tiders konstvetare gjort detsamma?”
Däremot är jag helt med författaren när hon klart ser den betydelse Signe Thiel hade som värdinna – idag skulle vi säga nätverksbyggare – och hur detta i mångt och mycket lade grunden till makens kontakter med konstnärer och gav honom tillgång till nya idéströmningar som den trånga borgerliga miljö han hitintills befunnit sig i inte hade.
Två stora frågor återstår; varför plockade Ernst Thiel själv bort sin hustrus insatser i den egna biografin och varför har senare tiders konstvetare gjort detsamma? Här finns de riktigt intressanta frågorna. Gunilla Grahn-Hinnfors biografi är en utmärkt grund för ett vidare utforskande av en intressant kvinna som systematiskt verkar ha förminskats av sin man, samtid och eftervärlden.
