Skådespelaren Jean-Paul Belmondo är död

Jean-Paul Belmondo föddes 1933 i Neuilly-sur-Seine, en förort till Paris. Som ung var han en lovande boxare, men han slutade 1950, enligt senare intervjuer för att han inte gillade att hans ansikte tog stryk.

Han hade siktet inställt på teatern och studerade vid Conservatoire national supérieur d'art dramatique, teaterhögskolan i Paris i tidiga 20-årsåldern. 1953 fick han sina första stora roller på Theatre de L'Atelier i den franska huvudstaden och turnerade sedan på landsbygden.

– Belmondo var fräck och glad. "Till sista andetaget" var verkligen en banbrytande film. Det är få som har den bredd han hade – han gjorde allt från dramafilmer med Godard och Truffaut till flera oförskämt underhållande actionfilmer, säger Gunnar Rehlin, filmjournalist.

Jean-Paul Belmondo fick första filmrollen 1956, men det var i samarbetet med Jean-Luc Godard som han verkligen blev en stjärna. De två gjorde kortfilmen "Charlotte et son jules" 1958, där Godard dubbade Belmondos röst. Det gjorde regissören däremot inte i "Till sista andetaget", som blev en dundersuccé i Frankrike och gjorde Jean-Paul Belmondo till internationell stjärna. Där spelade han med oslipad charm hjälten Michel Poiccard, en Bogart-dyrkande smågangster på flykt undan polisen.

Han sågs som den franska nya vågens unge rebell och blev en sexsymbol, trots att han ansågs "fulsnygg". Nya vågenfilmernas tre stjärnregissörer, förutom Godard Francois Truffaut och Claude Chabrol, ville alla ha Jean-Paul Belmondo i huvudrollen och under 60-talet gjorde han ett 40-tal filmer.

Tillsammans med Jean-Luc Godard blev det filmerna ”En kvinna är en kvinna” (1961), ”Tokstollen” (1965). Ytterligare framgång nådde han med actionspäckade "Mannen från Rio" i regi av Philippe Le Broca 1964 och mot Alain Delon i "Borsalino" 1970.

Han ville alltid göra fysiskt krävande scener själv, utan stuntman, vilket ytterligare cementerade bilden av honom som en machotyp. Han porträtterades ofta som arbetargrabben som fortfarande gillade "Tintin"-serier, sport och detektivromaner.

Belmondo jobbade med de stora regissörerna i Frankrike, men han blev aldrig etablerad i Hollywood.

– Jag vet inte varför. Det är kanske bättre att vara en stor fisk i en liten damm än en liten fisk i en stor damm. Men många av hans filmer hyllades och visades även på biografer i Sverige, säger Gunnar Rehlin.

Belmondo spelade mot stora kvinnliga stjärnor som Jeanne Moreau, Sophia Loren, Raquel Welch och Catherine Denevue. Privat fick han tre barn med första frun Élodie Constantin. Han hade förhållanden med schweiziska skådespelaren Ursula Andress, italienska Laura Antonelli och brasilianska Carlos Sotto Mayor. Sitt fjärde barn fick han 2003, vid 70 års ålder, med den 30 år yngre Natty Tardivel.

2001 fick han en stroke och var tvungen att lära sig gå och tala på nytt. Han återvände till teatern, där han sedan 1980-talet tillbringat allt mer tid. Hans sista film blev "En man och hans hund" från 2009.

Jean-Paul Belmondo blev 88 år.