Annons
Kultur

Träffande om arbetslivets banalitet

Pjäsen ”Chefen” skapar kuslig igenkänning kring omorganisationer och lallande kollegor som stiger i graderna. Vår recensent Lukas Ernryd ser en komedi som man bör ta på allvar.
Teaterrecension • Publicerad 17 mars 2022 • Uppdaterad 20 mars 2022
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Arbetsplats med ordning och oreda? En scen ur "Chefen", med Erik Borgeke, Susanne Karlsson, Katarina Lundgren-Hugg och Cecilia Lindqvist.
Arbetsplats med ordning och oreda? En scen ur "Chefen", med Erik Borgeke, Susanne Karlsson, Katarina Lundgren-Hugg och Cecilia Lindqvist.Foto: Emmalisa Pauly
Teater

”Chefen”

Manus: Malin Axelsson

Regi: Maria Löfgren

Scenografi och kostym: Pia Wiik

På scen: Susanne Karlsson, Cecilia Lindqvist, Katarina-Lundgren-Hugg, Erik Olsson och Erik Borgeke

Vad: Premiär på Intiman, Malmö stadsteater i onsdags, 16 mars. Spelas till 18 maj.

Varför arbetar en människa? För att kunna betala hyran eller känna en existentiell tillfredsställelse? Kanske båda? Vem vet.

På Intiman i Malmö spelas just nu ”Chefen”. En komedi som tillåter publiken att reflektera över sin egen tillvaro på arbetsplatsen.

Annons

Det är ett smart val av genre.

Ens arbetssituation är ju till stor del ett skämt. Alla vet det. Men alla spelar med. Detta även om man tillbringar osannolikt många timmar med ens arbetskamrater i förhållande till tiden man har med sin familj.

Cecilia Lindqvist och Susanne Karlsson i nya pjäsen ”Chefen”, på Intimans scen i Malmö.
Cecilia Lindqvist och Susanne Karlsson i nya pjäsen ”Chefen”, på Intimans scen i Malmö.Foto: Emmalisa Pauly

I ”Chefen” stundar ännu en omorganisation. Den nyrekryterade förmågan Jenny Larsson (Susanne Karlsson) ansvarar för presentationen, men får begränsad information för att kunna genomföra åtgärden som hatas av alla. Chefen som sitter ett pinnhål upp håller Jenny på en så kallad need to know-basis.

”När det blir problem är företaget ovilligt att lösa jobbigheterna med egna resurser. På plats finns den eviga konsulten som inte har några svar.”
Lukas Ernryd

När det blir problem är företaget ovilligt att lösa jobbigheterna med egna resurser. På plats finns den eviga konsulten som inte har några svar. Han ställer bara motfrågor eftersom ”personalen har ju alla svaren själva”. Det är abstrakt och kafkaartat.

Ännu mer absurt är frågan var alla kaffekopparna befinner sig. Under hela föreställningen dyker frågan upp minst fem gånger. Kaffet – denna dryck som binder oss samman – kan inte ens drickas för att muggarna inte är lokaliserade. Kaffet skippas till en början, men sedan uppfinner personalen kärl. Tandläkarmuggar och champagneglas. Kreativiteten spirar.

Cecilia Lindqvist övertygar i rollen som Robert Sjövall i "Chefen".
Cecilia Lindqvist övertygar i rollen som Robert Sjövall i "Chefen".Foto: Emmalisa Pauly

Föreställningens starkaste prestation görs av Robert Sjövall (Cecilia Lindqvist) som håller en invecklad och rättshaveristisk harang om ett gammalt lönesystem som blev styvmoderligt behandlat en gång i tiden. Robert jobbade för att få tillbaka det och använde sin lediga tid för att lyckas.

Varför i hela fridens namn då? Jo, han bryr ju sig om det här företaget, säger han. Dock är det just han som ligger pyrt till för att få sparken. Inte för att han inte gör sitt jobb, men för att han inte kan det sociala spelet.

Det senare kan dock andra på företaget. Det går mycket bättre för dem, trots skriande inkompetens. Men så länge man har en bra Linkedin-närvaro behöver man inte oroa sig.

Budskapet är tydligt. Det är inte den enskildes resultat som får människor att avancera i karriären. Det är folks förmåga att kunna tala för sig. Man är inte sin prestation, man är sitt nätverk.

”Man är inte sin prestation, man är sitt nätverk.”
Lukas Ernryd

”Chefen” lyckas fånga känslan av arbetslivets banalitet och absurditet. Jag lämnar Intiman med att tänka över varför arbetsplatser verkar vara i ständiga omorganisationer trots att ledning såväl som anställda vet att dessa är helvetet på jorden.

Annons

Det kan mycket väl vara så att omorganisationen i sig är ärkeboven i dramat. De flesta av oss lever i sviterna av den senaste “effektiviseringen” och vi känner att en ny kan slå ner när som helst. Det är just rädslan för den som kan få folk att må dåligt och underprestera. När personalen sedan inte levererar – då behövs en omorganisation.

Vad är motgiftet?

Ett förslag ges i form av ett kvidande önskemål från personalen. Ett företag som ser sin personal. Inte som maskiner som ska kalibreras. Utan som människor värda att älskas.

”Vad är motgiftet? Ett förslag ges i form av ett kvidande önskemål från personalen. Ett företag som ser sin personal.”
Lukas Ernryd
Lukas ErnrydSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons