Henric Tiselius: Två nya tankeväckande böcker berättar historien om de finska krigsbarnen

”Ett hav emellan” av Ingrid Sjökvist (redaktör) och Susanna Alakoski (idé) är utgiven på Ordfronts förlag och innehåller mer än 50 olika skildringar av hur barn skickades mellan Finland och Sverige under de finska vinter- och fortsättningskrigen 1939–1944. För vissa barn var det en stor nåd, för andra en än i vuxen ålder obegriplig gåta, för ytterligare några en livslång ångestskapande händelse. Här finns berättelserna om dödade fäder, sjuka mödrar och syskon i förskingringen. Om föräldrarna som lämnar sina barn, familjerna som tar emot, historier som genom sin stora mångfald skapar en kör och helhet.

Vad innebär det att som barn förlora föräldrar? De högst olika upplevelserna i ”Ett hav emellan” har alla något gemensamt: identitetskris. Oavsett om det beror på krigets utsläckande av liv eller ”bara” barnets känsla av svek.

Det är långt ifrån första gången vi får historier om dessa barn till livs. Det finns numera ett hundratal böcker i ämnet, liksom filmer och scenberättelser. Men man ska veta att det under flera decennier efter kriget var tyst. Tyst från historikerna, tyst från barnen och föräldrarna. En slags gemensam tvekan kring alla de barn som fick möjlighet till ett annat liv. Min mor var en av dem.

Föreningen Liv i Sverige, startad 1991, har betytt mycket för många krigsbarn här i landet. Dels för gemenskapen, men lika mycket för att man hjälpt till att ge alla dessa individuella historier vingar. Något som berör så många fler än de 70 000. Ordfronts bok blir så en viktig utsaga.

Ann Nehlins ”De finska krigsbarnen” förmår bara vara en skugga till ”Ett hav emellan”. Nehlins mer vetenskapliga förhållningssätt står i vägen. Historikern har fått tillgång till en mängd brev från krigsseparerade familjer under de finska krigsåren. Breven som citeras, från samlingarna i Riksarkiven i Sverige och Finland, är ofta hjärtskärande och förtvivlade. Namnen är omskrivna/anonymiserade för att inte ”avslöja någon”, och när man som läsare undrar hur det gått, väljer Nehlin att – vilket en journalist skulle – inte gå vidare.

”Vi vet inte hur det gick sen” återkommer gång på gång. Varför inte söka vederbörande eller en släkting? Ta reda på mer? Som läsare blir det allt för ofta irriterande.

Dessa nyutkomna böcker är inte bara historia, de lär oss självklart också om flyktingskap i dag. De flyktingar som gör allt för att komma undan krig, svält och umbäranden, vare sig det gäller Ukraina, Gaza, Syrien, Afghanistan, eller nordöstra Afrika, kämpar för ett bättre liv för sig själv eller sina barn. Som för 80 år sedan. Men det som då var en stark gemensam vilja till humanism, saknas så markant hos många av våra makthavare idag. Vissa tycker till och med att barn ska skickas tillbaka till krigen. Sammanställningen ”Ett hav emellan” är därmed också en solidaritetshandling att lära av.