Petter Birgersson: Antisemitism är ingen tävling i vem som är sämst
Judiska centralrådet har låtit opinionsföretaget Infostat undersöka hur medlemmar i de judiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö upplever tryggheten i Sverige. 690 personer svarade och resultaten är nedslående. 90 procent uppgav att det den senaste månaden har blivit otryggare att leva med öppen judisk identitet i Sverige. 70 procent uppgav att det har blivit mycket otryggare.
Oron för hets och trakasserier är utbredd, allra mest bland yngre judar som nästan alla anger att de känner sådan oro. Rädslan för våld är också stor. En överväldigande majoritet tror dessutom att tryggheten för judar i Sverige kommer att försämras de kommande åren.
Över åtta av tio säger att det inte är tryggt att bära judiska symboler offentligt, de flesta avstår från det. Lika många anger att det finns platser som är särskilt otrygga att vistas i som jude. Malmö, liksom förorter med stor andel invandrare från Mellanöstern nämns i de öppna svaren.
Nära hälften av de svarande anger att de har funderat på att lämna Sverige och bland nästan alla dem är antisemitism en bidragande orsak till att diskussionen uppstått.
I bedömningen av politiker menar en majoritet att det råder en bristande förståelse av antisemitismens karaktär och omfattning. Även medier får sig en släng av sleven.
Judiska centralrådet skriver i sitt pressmeddelande att överrepresentationen av antisemitism hos personer med muslimskt religionstillhörighet ”kan benämnas och hanteras utan att generalisera på ett skadligt sätt.” Rådet påpekar att antisemitism även kan ses som en del av det svenska kulturarvet. Vädjan är att inte politisera antisemitismen.
Det är dock svårt att avpolitisera antisemitismen helt, den är onekligen en del av vissa politiska ideologiers historia mer än andra. Och den kan också finnas närvarande i de etablerade politiska partierna i dag.
En särskild tyngd faller dock på de största partierna. I dag har Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna i det närmaste en kamp om att framställa varandra som sämst i frågan. Antisemitismen blir till en slags tävling, men där det gäller att fästa det på de andra. Det är naturligtvis inte obefogat att ställa frågor om riksdagsledamöter som går på konferenser med Hamaskoppling, om löften till förintelseöverlevare eller om partiers nazistiska historia.
Men. Det vore mer välgörande om de tre partiledarna för de största partierna såg till att göra upp med antisemitismen i de egna leden, historiskt och i dag. Sverigedemokraterna har av förklarliga skäl en alldeles särskild bevisbörda på sig. Åkesson borde göra en formell omstart av sitt parti, även om det också innebär att han personligen och offentlig måste göra upp med vad det var för organisation han en gång valde att gå med i.
Men det förtar inte Socialdemokraternas och Moderaternas ansvar. Inte minst gäller det i nutidshistorien, som vilka politiker man aktivt rekryterat för att finna väljarstöd, vilket utrymme man har gett islamism och antisemitism i sina respektive organisationer och underorganisationer.
Som Ann-Sofie Hermansson, socialdemokrat och tidigare kommunstyrelseordförande i Göteborg skriver (GP 14/11): ”Efter allt kulturkrigande befinner vi oss i en pågående ideologisk ökenvandring. När vi återkommande skanderar 'aldrig mer' vid åminnelsen av Förintelsen varje år är det med en blindhet inför det judehat som växer sig starkt i vår tid.”
En sådan ärlig uppgörelse med den egna organisationens förhållande till antisemitismen och till hotet mot judar i Sverige i dag vore – för samtliga partier – så mycket mer värt än alla pekande fingrar. Först då kan Sverige börja resan mot att åter bli en plats där judar känner sig trygga och vill bo kvar.
