Petter Birgersson: Är det sant att friskoleelever presterar sämre på högskolan?

En rapport från Skolverket och Universitetskanslerämbetet, UKÄ, har fått stort genomslag i medier för att den sägs slå fast att högskolestudenter som gått på fristående gymnasier presterar sämre än dem som gått på kommunala gymnasier. Men är det sant?

Tveksamt, menar i alla fall Friskolornas riksförbund som på dymmelonsdagen anordnade ett seminarium i frågan. Inte konstig, eftersom organisationen är part i målet, invänder kanske vän av ordning. Det finns dock högst relevanta invändningar mot rapporten och debatten kring den.

Först kan noteras att rapporten i fråga inte är framtagen just för att analysera skillnader i högskoleresultat mellan elever från olika skolformer i gymnasiet. Rapportens syfte var att utifrån covid-19-pandemin upptäcka skillnader i prestationer mellan olika elevgrupper som gick direkt från gymnasieskolan till högskolan.

Och så sakinvändningarna:

Erik Lakomaa, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm, har ägnat sig mycket åt betygsfrågan. Han är inte alls övertygad om att Skolverket och UKÄ har dragit rätt slutsatser om friskolorna och dess elevers senare studier på högskolenivå. Lakomaas huvudinvändning är att man måste jämföra lika med lika för att dra rätt slutsatser. Vilket inte är så lätt som man kan tro.

En anledning är att högskolekurser kan ha väsentligt olika svårighetsgrad. Utbildningar med kvalificerad matematik tenderar exempelvis innebära att en större andel inte klarar av tentorna än vad som är fallet på andra utbildningar. Tidigare rapporter har Lakomaa kritiserat för att inte ta hänsyn till det. Det har nu Skolverket och UHÄ kompenserat genom att dela upp i olika utbildningskategorier.

I rapporten konstateras att det var vanligast med låga prestationsgrader i högskolan för studenter som gått teknik- eller naturvetenskapsprogram på gymnasieskolan. Det hänger inte ihop med att de ungdomarna skulle vara sämre på högskolan än sina jämnåriga samhällsvetarkompisar, utan att de tekniska och naturvetenskapliga utbildningar på högskolan är svårare att klara av.

Men Lakomaa menar att det inte räcker med så grova uppdelningar, man måste egentligen ner på kursnivå för att kunna göra godtagbara jämförelser. Även inom exempelvis ingenjörsutbildningar finns det olika svårighetsgrader. Har man högre betyg tenderar man också att välja ännu svårare utbildningar. Det bör också kunna kopplas till vilket betyg man hade i närliggande ämne på gymnasiet för att dra bättre slutsatser om sambandet mellan gymnasiebetyg och högskoleprestation.

Det är möjligt att Skolverket och UHÄ har kommit nära en riktig slutsats, men den behöver i så fall styrkas genom att undersökas noggrannare och vara inriktat just på att undersöka detta eventuella samband.

Betyg och antagningsförfaranden är komplicerat. Den fullständigt rättvisa modellen finns inte. Men en väg är att hitta fler sätt att bedöma kunskaper och nivåer genom fler standardiserade testformer, riktade mot olika typer av utbildningar.

Det är också värt att notera att slutsatser på generella nivåer långt ifrån säger allt på individnivå. En människas misslyckade skolgång talar exempelvis inte om vad som har fallerat, och behöver inte betyda låga teoretiska kunskapsnivåer eller inneboende förmågor.

Svensk utbildning, från förskola och uppåt, förtjänar en betydligt bättre genomlysning än vad dagens totala fokus på att friskolesystemet skulle vara alltings onda rot.