Bo Pellnäs: Den svåra konsten att överleva i politiken

Karin Ahrland (L), en gång sjukvårdsminister, sade vid ett tillfälle att ”motståndare i andra partier gick väl att hantera, långt värre var angreppen från folk i den egna gruppen”. Det beror förstås på att där kan man inte avreagera sig de aggressioner man känner, utan måste inför världen hålla god min. Det leder i sin tur till elakt spel med både förtal och lömska hugg i ryggen. Stämningen i den egna gruppen blir allt sämre och läckor till journalister blir oundvikliga.

I mitten av nittiotalet blev jag ombedd att komma till Folkpartiets riksdagsgrupp och orientera om läget på Balkan. Gruppen var splittrad i synen på om man borde bejaka bombningar av serberna i Bosnien. Maria Leissner hade redan i olika uttalanden företrätt en mycket militant linje. När jag kom in i föreläsningslokalen kunde jag nästan ta på de kraftiga känslor av återhållen vrede, sur behärskning och ovilja som dallrade i luften. Stridslinjen var dragen och att klyftan var djup och tydlig mellan Leissner och Anne Wibble. Möjligen kunde jag denna eftermiddag förmedla någon kunskap om läget på Balkan, men framför allt lärde jag mig själv något om politikens villkor, som jag sedan dess har burit med mig.

När detta skrivs pågår kampen om ledarskapet både i Liberalerna och inom Moderaterna. Birgitta Ohlsson har gått ut och förklarat att hon är beredd att leda Liberalerna och att ersätta Jan Björklund. Detta är ett uppseendeväckande brott mot uppförandekoden för ett anständigt politiskt beteende. Normalt ska andra partivänner först tala om att partiet nu måste förnyas. Därefter ska olika grupper föra fram ett namn och ett förslag till ny partiledare. Slutligen ska valberedningen övertalas att ställa sig bakom förslaget. Den föreslagna ska själv verka mindre intresserad men förklara att om partiet så kräver, måste hen naturligtvis överväga frågan. Jag gissar att Liberalernas partiorganisation i ganska stor enighet kommer att föreslå att Björklund omväljs. Frågan är då om Olsson är villig att ta en troligen uppslitande strid på partiets riksmöte i april. Det tror jag hon både är beredd och kapabel att göra.

Inom Moderaterna tycks det ännu sannolikt att man inte byter partiledare strax innan man ska dra igång valrörelsen inför valet 2018. Men mycket tyder på att knivarna slipas och att kampen om partiledarplatsen har börjat. Det är lätt att känna viss sympati för Anna Kinberg Batra, som abrupt kastades in i partiledarrollen när Reinfeldt ansvarslöst övergav sitt parti på valnatten efter förlusten 2014. Frågan nu är hur stor stridsvilja hon kan uppamma inför ett hotande förlustval.

Bo Pellnäs