Petter Birgersson: Borgerligheten måste vakna – annars körs den över av Magdalena Andersson

Så när Magdalena Andersson på tisdagen höll vad som sades utgöra ett linjetal var det åter med råg i ryggen. Hur mycket som handlade om ny linje kan diskuteras. Eller ja, det kan snarast slås fast att det var den gamla Magdalena Andersson som klev upp i talarstolen– finansminister Andersson. Det var den Andersson som talar hårt om avregleringar och privatiseringar, med ord som ”extremt”, ”kriminella”, ”marknadisering” och att den ”demokratiska kontrollen ska tas tillbaka”.

Magdalena Andersson låter verkligen vass när hon angriper de privata företagen inom vård, skola och omsorg. Hon säger att det ska utredas om vinstdrivande aktörer skapar bättre tjänster för medborgarna, men är redan övertygad om svaret. Det är ett glödande engagemang med den lätta darr på rösten som Andersson får när hon verkligen lever sig in i något.

När Andersson framhåller att Socialdemokraterna också tror på företagande, konkurrens och välfungerande marknader som en förutsättning för jobb och tillväxt så är entusiasmen inte alls lika påtaglig. Det låter mer som en nödvändig reservation för att meddela att hela Sverige inte ska socialiseras vid en socialdemokratisk valseger.

Den här retoriken förvånar inte. Inte alls. Den följer helt det den riktning som det sedan ett tag varit tydligt att Magdalena Andersson vill ta Socialdemokraterna i. Det har tidigare etablerats en hård retorik om brottslighet och invandring – det var borgarna som ställde till med röran.

Nu ska det talas om en återgång till det gamla socialdemokratiska idealsamhället. Staten, läs det som ett samlingsnamn för det offentliga i olika former, ska vara utföraren av skattefinansierad verksamhet. ”Demokratisering” är ett kodord för att det ska vara politiskt styrt. Inställningen och övertygelsen är att med statlig kontroll kommer också skattepengarna att användas till det de ska. Inget ska ju gå till vinster.

Den här retoriken har all möjlighet att lyckas. Den allmänna opinionen ligger i linje med att privata vinster är skadligt och tär på välfärden.

Det är värt att notera att bilden är en annan när människor tillfrågas gällande vad de tycker om sin vårdcentral eller tandläkare. Av de 100 mest uppskattade vårdcentralerna i Sverige är 77 drivna i privat regi (SKR/Vårdföretagarna). Och den privata tandvården får betydligt högre betyg av patienterna än folktandvården (Svenskt kvalitetsindex).

Det är dock i dag väldigt sällsynt med borgerliga politiker som klarar av att föra fram vilken betydelse privat företagsamhet har för att driva innovationer, kundnöjdhet och effektivitet. Eller att det också rimligen gäller i verksamheter som man valt att skattefinansiera om man sätter upp spelreglerna rätt. Det är uppförsbacke i den opinionsbildningen, som de seriösa företagen själva måste ta tag i.

Magdalena Andersson talar inte lika mycket klarspråk om att återuppväcka nygamla skatter. Men Andersson har fascinerats av den franske ekonomen Thomas Pikettys analyser av klyftor och hur viktigt det är att kapital beskattas hårt. Om Socialdemokraterna finner att det finns röster att hämta i att lyfta sådant som förmögenhetsskatter och arvsskatter så kommer det också att lanseras. Att hålla fast vid eller öka marginalskatter är också något S har väl inövade repliker på.

Andersson är laddad med frågor som ligger rätt i tiden och har en retorik i ekonomisk politik som har alla förutsättningar att gå hem i opinionen. Det kan möjligen bita på en del väljare som annars lutar åt Sverigedemokraterna.

Men framför allt bör svensk borgerlighet inse att den har tappat greppet om den ekonomiska debatten och att man som helhet saknar självförtroende och retorisk förmåga nog att stå upp för marknadsekonomin och fri företagsamhet. Det bådar riktigt illa för Sverige om borgerligheten inte fattar ett sådant rejält grepp igen.