Budget för istider
Det låter på Miljöpartiets Per Bolund som att en svensk budget leder till klimatkatastrof och är ett svek mot alla kommande generationer. Det ger Sverige en position i världen som hämtad ur fablernas värld.
Centerpartiets Martin Ådahl ser en bortplockad subvention på elbilar som ”en spark i magen” och försöker sedan låta som att han är marknadsliberal. Subventioner är i grunden olyckliga, de påverkar marknadspriser och pengarna landar i hög grad någon annanstans än hos konsumenterna. Subventioner är möjligen en spark i magen på dem som betalar dem, i regel skattebetalarna.
Överdrifterna från det gröna hållet är så stora att det är svårt att ta dem på allvar. Det tillför mycket litet av värde när det kommer till sakpolitisk debatt.
Den röda, mer traditionella kritiken om ekonomisk fördelning, är då mer intressant.
De skarpaste frågorna till den nya regeringen är de som handlar om det som sades i valkampanjen och det som nu levereras. Det mest uppenbara exemplet är bensin- och dieselpriserna. Skattesänkningarna blir knappt märkbara och priseffekterna av minskad inblandning av biobränslen, reduktionsplikten, dröjer. Det kommer att uppfattas som ett löftesbrott bland många väljare som hoppats på många kronors sänkning av bränslekostnaderna här och nu.
Det finns anledning att tala om löftesbrott på den fronten. För Sverigedemokraterna, som varit hetast på att lova sänkta bränslepriser och som nu står bakom budgeten i dess helhet, blir det svårast att hantera.
Regeringen lovar inte några stora reformer alls i budgeten. Inga skattesänkningar för ökat sparande och inte några större skattesänkningar. Det är också annat än vad som sades före valet och en bit från Tidöavtalets mål för mandatperioden.
För regeringen blir också de skillnaderna mellan mål och verklighet besvärliga att förklara, men samtidigt ligger det i grunden för en borgerlig regering att inför medborgarna påvisa ansvar för Sveriges ekonomi. Det var en gång det som gav Anders Borg höga förtroendesiffror. Det är klokt att hålla fast vid den linjen. Det som oroar är snarare dragningen åt att lova för mycket framöver, i en kombination av lägre skatter, rejält höjda försvarsanslag, sjukvårdssatsningar, höjda pensioner och en tandvårdsreform (som likt andra subventioner riskerar att driva på kostnader men inte öka utförd tandvård). Den kombinationen av löften kommer inte att fungera i dag och kommer inte att fungera om fyra år.
Här och nu överskuggas budgeten av kriget mot Ukraina och väst. Eller borde göra. Det finns inget viktigare än att utåt visa enighet i motståndet mot mördarregimen i Ryssland som hotar Ukrainas existens och har vårt demokratiska styrelseskick och levnadssätt som sin uttalade fiende. Det är en humanitär och samtidigt ekologisk pågående katastrof.
Statsbudgeten är inte fullt rustad för kriget och debatten om budgeten visar med all önskvärd tydlighet att det inte råder tillräcklig insikt som det extremt allvarliga läget. De hårdaste orden används om fel sak. Det finns inte utrymme för någon form tillvänjning för det som sker i Ukraina. Hur Putin ska besegras och hur Europa och Sverige ska försvaras mot ondskan är den fråga som måste överskugga allt annat. Det borde märkas i kammaren varje dag, och inte minst i budgetdebatten.
