Petter Birgersson: Därför kan jag inte rösta på Socialdemokraterna

Då talar vi inte om den moderna tidens påfund, där en billig Motorola är relativ fattigdom i förhållande till den senaste modellen av Iphone. Nej, utan om en sådan fattigdom att det inte var självklart att alltid äta sig mätt, i alla fall inte på det man önskade, men att det däremot var givet att arbeta hårt från mycket ung ålder. Så arbetarrörelsen, socialdemokratin, Socialdemokraterna hade onekligen en mission och många anslöt sig av goda skäl till dess kyrka.

Den var i sitt ursprung en verkligt folklig kyrka, med mer eller mindre radikala predikanter. Den mer demokratiskt sinnade linjen vann och för det ska vi vara evigt tacksamma. Den röda fanan kom inom andra riktningar och i många andra länder att stå för så mycket elände, extrem fattigdom, diktatur och förtryck.

I Sverige blev folkets kyrka mer av en stats- och maktapparat som skapade en elit men med levande folkrörelsespår. Det gjordes så övertygande att många länge tillskrev socialdemokratin allt som hade med välståndets utveckling att göra. Det var aldrig sant, men det var inte underligt att så många gjorde den tolkningen och kände det så starkt.

På det har den socialdemokratiska eliten fortsatt att spela. Leden i folkrörelsen har tunnats ut, strängen för uppfostran av medborgarna vuxit sig starkare och partiet har akademiserats, både bland företrädare och bland väljare. Magdalena Anderssons år på Harvard och hennes forskarstudier på Handelshögskolan anses vara en sådan tillgång att det framhålls i hennes tal. Olof Palme kunde inte precis dölja sin bakgrund, den hölls till och med emot honom av oppositionen, men ville hellre framstå som enkel radhusägare.

Den maktposition Socialdemokraterna etablerade i en omvandlingens tid är omöjlig att kopiera för någon annan. När man talar om statsbärande partier kommer få andra i något demokratiskt land i Europa i närheten av samma dominans. Moderaterna vill gärna vara det, men har aldrig kommit längre än till känslan att man lånar makten, tillsammans med andra. Alliansen var det närmaste projektet borgerligheten kom att nå en liknande status, men det kraschade borgerligheten effektivt samtidigt som Sverigedemokraterna byggde upp sin ställning. Sverigedemokraterna är mer öppna med att man försöker kopiera Socialdemokraternas gamla folkrörelsemodell, men kommer aldrig att lyckas – SD var från Jimmiegängets övertagande ett centralstyrt projekt.

Det går smidigt för Socialdemokraterna att tvärt vända i frågor, och först när sossarna gör det blir den åsikten fullt ut legitim i samhället. Omsvängningar i invandringspolitiken, i rättspolitiken och i Nato-frågan är några sentida exempel. Nästa projekt förefaller vara en stenhård integrationspolitik, som även omfattar omflyttningar av människor. Glöm inte att när S försätter sig att omvandla ett samhälle så kan det bli rejäla tag och gå fort, och det görs uppifrån och ner. Partiet är opportunistiskt och maktfullkomligt på ett oefterhärmligt sätt.

Det brukar heta att i Sverige är alla socialdemokrater, man bara röstar på olika partier. Och ryktet om partiets regeringsförmåga är så starkt att när krisen knackar på tenderar svensken att återvända till detta parti, det enda som enligt den förhärskande myten egentligen kan regera Sverige. Självbilden är dessutom sådan. Mediernas bild är sådan. Och när borgerligheten är för vek, när omvärlden darrar, när ordning tycks ha blivit kaos, då kan tanken dyka upp om att man till slut ändå måste rösta på det där maktpartiet. Även hos den här redaktören.

Oftast går den tanken över ganska fort. Det är något obehagligt med översitteri, där medborgaren inte ses som uppdragsgivaren utan som en spelpjäs. Och om idén om en socialdemokratisk röst ändå skulle hålla när valborgsnatten går över i första maj, så kommer tillnyktringen snabbt när de röda fanorna höjs. För ett parti som envisas med att låta denna politiskt så förpestade färg symbolisera de egna visionerna för landet, ett sådant parti har inte medborgarnas frihet främst för ögonen.