En sågning mer än en definitiv lösning
Chefsåklagare Krister Petersson lyckades inte presentera någon teknisk bevisning som kan koppla en gärningsman till mordet på Olof Palme i februari 1986. Någon tvärsäker DNA-lösning som i dubbelmordet i Linköping eller ens ett troligt mordvapen finns inte inom räckhåll. Inte heller bedömer Petersson själv att hans grupp lyckats ta fram någon annan form av bevisning som hade hållit i domstol. 34 år har gått och det mesta som går att finna av vittnesmål med mera finns att nå via gammalt utredningsmaterial. Många inblandade är döda, inklusive två som misstänkts för att vara gärningsman, den i tingsrätten dömde och i hovrätten friade Christer Pettersson och den nu utpekade Stig Engström.
Ändå är åklagare Krister Petersson beredd att konstatera att fallet är polisiärt uppklarat och förklara förundersökningen nedlagd. Den så kallade Skandiamannen, Stig Engström, som själv framträtt flera gånger i medier – både i direkt anslutning till mordet och spelande sig själv i en tv-rekonstruktion av hans eget påstådda agerande som vittne vid mordet – är tillräckligt misstänkt för att göra det meningslöst att jobba vidare, enligt Petersson. Andra utredningsuppslag leder alla till en återvändsgränd, medan indicierna mot Engström bara pekar i en riktning, kan man sammanfatta åklagaren.
Det finns de som talar om att det öppnar för förtal av avliden. Med tanke på fallets betydelse och att den misstänkte mördarens identitet redan är känd för allmänheten, är det kanske mer en filosofisk diskussion. Men utpekandet av Engström kommer inte att leda till något slut på olika teorier om Palmemordet. Det är mycket möjligt att nedläggningen kommer att leda till krav på en ny utredning, helt med utgångspunkt i att pröva saken för Stig Engströms skull.
Även med utgångspunkt i att den utpekade gärningsmannen denna gång är rätt person återstår all övrig spekulation. Var det en ensam gärningsman? Var det fler inblandade? Var mordet en del i en stor konspiration? Inte ens Krister Petersson stängde dörren för det under onsdagens presskonferens.
Men minst lika mycket handlade presskonferensen om att Petersson förklarade hur amatörmässigt Palmeutredningen sköttes från början, med Hans Holmér och hans PKK-idé i täten, men även senare framåt. Det finns fog för den kritiken.
Just Engströms agerande i medier och vittnesuppgifter på platsen borde ha lett till att det uppslaget utreddes på djupet. Om Engströmsspåret följts upp och utredarna i nära anslutning till mordet gått till botten med allt som pekade i den riktningen, då hade frihetsberövande, husrannsakan och snabbt mordvapensökande varit möjligt. Om Skandiamannen är den rätte har Palmegruppen fram till att Petersson tillträdde som dess chef 2017, gjort världens svåraste mordutredning av det som kan ha varit en av världens enklaste. Det fanns en möjlig gärningsman som mer än gärna visade upp sig själv, som sökte polisens uppmärksamhet och som i tv till och med hånade oförmågan att lägga pussel när man hade en viktig pusselbit framför sig.
Nu dröjde det lång tid, också pådrivet av journalisten Thomas Petterssons ”Den osannolika mördaren”, innan polis och åklagare tittade riktigt noggrant på den pusselbit som Engström själv utgjorde.
Mordet på Olof Palme har ofta beskrivits som en tidpunkt när Sverige brutalt vaknade ur oskuldsfullheten. Det är en mycket förenklad bild. Men utredningen kring Palmemordet är på alla sätt en påminnelse om att den svenska förmågan att möta en stor kris – som ett statsministermord, en fartygskatastrof, en tsunami som slår mot tusentals egna medborgare, stora skogsbränder, en pandemi – allt för ofta avslöjas som farligt svag. Det svenska självförtroendet är ofta större än den faktiska kompetensen. Det är en svaghet som dessvärre tycks bestå genom decennierna.
