Eurons ödesstund närmar sig
Den nu pågående skuldkrisen inom EU har en grundläggande orsak, flera stater har under för lång tid levt över sina tillgångar. Då borde väl lösningen vara enkel: skär ner på utgifterna. Tyvärr är dagens EU allt för komplicerat för att genomföra den lösningen.
Istället är EU:s åtgärder inriktade mot att innesluta oroshärdarna. Som ett svar på Greklands stora problem med sina betalningar bildade euroländerna under våren 2010 en räddningsfond, EFSF, som ska stötta krisdrabbade länder. Skuldkrisen har sedan spridits till andra länder inom euroområdet, nu senast till Italien. Därför ökade man i oktober taket på räddningsfondens stridskassa, från 440 miljarder euro till 780 miljarder. Frågan är om det räcker. De grundläggande problemen finns kvar, flera länders stora skulder och underskott.
På tisdagen samlades euroländernas finansministrar på nytt i Bryssel för att enas om fler åtgärder för att lösa eurokrisen. Man bestämde att räddningsfonden ska stärkas ännu mer men inte hur mycket. Där står politikerna och stampar medan marknaden dagligen ökar trycket, framför allt mot Italien som måste betala en rekordhög ränta för att låna pengar.
Parallellt med detta har nu Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nikolas Sarkozy fört fram tanken på snabba fördragsändringar för att svetsa samma EU ännu mer. Tanken är att till EU-toppmötet den 9 december föreslå en ny stabilitetsunion med syfte att samordna skattepolitiken inom EU.
”Merkel och Sarkozy vill till varje pris rädda euron även till priset av EU”. Det sa journalisten Rolf Gustavsson på ett seminarium om eurons framtid på tisdagen. Gustavsson menar att det nu uppkomna förslaget är en mellanstatlig uppgörelse utanför EU:s institutioner på samma sätt som Schengenavtalet från början var.
Tysklands och Frankrikes förslag är kanske det första konstruktiva för att i grunden ta itu med det allvarliga läget. Men det har sina brister, till exempel att man med en ny union inom EU skapar större splittringar. Sedan är frågan om man löser dagens problem med nya konstruktioner. Eller som Rolf Gustavsson så träffande beskrev det: ”Flykten in i framtiden, det är den röda tråden i EU.”
Det är mer samordning som EU behöver för att överleva som union. Risken är dock att den pågående krisen urholkar EU:s demokratiska grund om folket aldrig får vara med och bestämma. Förvisso finns det akuta problem som måste lösas akut, nu handlar inte längre om månader eller år utan om dagar och veckor.
Men när stormen förhoppningsvis har lagt sig är det läge för EU att på ta tag i taktpinnen och finna nya vägar till en mer integrerad union som även folket ställer sig bakom. En union överlever inte på sikt utan stödet från sina medborgare.
LIBERAL
