Petter Birgersson: Försvara Europa innan det är för sent
Strasbourg, avskilt från Tyskland av Rhen och samtidigt förenat med bro och spårvagn till tyska Kehl, är på sitt vis en symbol för ett Europa som gått från ständiga krig till fred. Stadens tillhörighet har skiftat. Frankrike besegrade de nazityska ockupanterna i slutet av andra världskriget, men maten, ortsnamnen i regionen och kulturen påminner starkt om det tyska arvet. Surkål, fläsk och öl försvarar sin plats väl mot det franska köket. Tyska är gångbart på sina håll, många invånare behärskar båda språken, även om franska dominerar. Här finns en stor judisk församling vars medlemmar ännu vågar ta plats i gaturummet.
Den mest imponerande byggnaden i staden är katedralen, Strasbourgs egen Notre Dame, Vårfrukatedralen. Byggd under flera hundra år och färdigställd på 1400-talet var den med sin imponerande höjd högsta byggnaden i Europa långt in på 1800-talet. Det går att ägna hela dagar åt att studera alla små detaljer som smyckar denna magnifika dom och dam.
Kvarteren i gamla stan är präglade av små gränder, korsvirkeshus med mystiska gluggfönster till vindar som knappt kan rymma en Karlsson på taket, lyxbutiker och krogar med turistpriser. Det är verkligen ett stycke av det som gör Europa unikt.
Men i folkvimlet en vårdag är också droger, tiggeri och psykisk ohälsa ständigt närvarande. Och några kilometer bort från katedralen ligger Europaparlamentsbyggnaden i glas och stål som invigdes 1999. Arkitektoniskt typisk för sin tidsepoks storslagna framtidstro – men samtidigt identitetslös och själsligt död.
Det är också det som präglar många européers bild av EU och dess institutioner, att det handlar om byråkrater och politiker som befinner sig på långt avstånd från livet därute, med mer fokus på paragrafproduktion och egna arvoden än att göra livet lätt att leva för medborgarna.
Det finns fog för den bilden. Åtminstone delvis. Det är så svårt att få grepp om EU:s beslutsordning att även journalister med politik som bevakningsområde vid varje besök får genomgångar av institutionernas grundläggande funktioner, om vem som egentligen gör vad innan något beslut till slut berör medborgarna ute i de olika medlemsländerna. Med sådana konstruktioner är det inte underligt att den vanlige medborgaren inte har bättre koll än att ”EU” har beslutat något. Ett parlamentsval vart femte år underlättar inte med nödvändighet den saken.
Men den här typen av institutioner är lite som tonårsföräldrar. De är värdelösa, står i vägen för det man vill göra och sätter upp absurda regler. Samtidigt är det de som ser till att det finns någon struktur över huvud taget, med ett hyfsat välordnat hem att inrätta sitt bo i. Med åren kan man komma att inse att allt det man ogillade med föräldrarna hade sin grund i erfarenheter av hur motsatsen skulle se ut. Snart nog blir man själv en förälder/institution med förtjänster och brister.
Eller så utbryter kaoset.
Europa just nu är i extremt behov av att försvara sina institutioner och att institutionerna förmår att leva upp till de vackra ord som levereras i fördrag och pamfletter. För om grunden till EU fanns i en kol- och stålunion mellan de gamla fienderna som genom århundradena slagits om Strasbourg, där freden var ett särskilt mål, så har Europa åter hamnat i ett akut krigsläge.
Bomberna faller inte över Strasbourg, men de faller över ukrainska städer. Det ryska kriget mot Ukraina är i hög grad ett svar på att det ukrainska folket och dess regering 2014 sökte sig mot EU och bort från Ryssland. Förmår inte EU:s länder, Nato och det samlade Väst att försvara Ukraina, då är en stor bit av friheten förlorad och nästa bit står på tur att falla.
I en artikel i Foreign Affairs om de nya axelmakterna, Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea, konstateras att de fyra diktaturerna har ett gemensamt mål, och det är att välta den nuvarande världsordningen för att upprätta en ny. USA:s ledande roll ska bort och det kollektiva Väst ska veta sin plats. Ryska framgångar i Ukraina blir en framgång för denna kvartett.
Iran har bistått Ryssland med 3700 drönare och Ryssland får hjälp av Iran för att öka den inhemska produktionen av dylika. Nordkorea har skickat ballistiska robotar och massor av ammunition. Kina köper rysk olja och gas och säljer halvledare och andra väsentliga elektronikdelar till den ryska vapenindustrin.
Ukraina och Väst måste alltså inte enbart stå upp mot Ryssland. Och som Frankrikes president Macron påpekade i ett tal i veckan, Europa är i en situation där det inte ens längre går att vara säker på USA:s väg framöver: ”Det finns en risk att Europa dör. Vi är inte utrustade att möta riskerna.”
Aldrig tidigare har det varit viktigare att fatta gemensamma beslut för att försvara Europa mot dess yttre fiender. Det kommer att bli mycket dyrt, långt dyrare än en svensk försvarsberedning vågar berätta. Men alternativet är ännu väldigt mycket dyrare.
Den ståtliga katedralen i Strasbourg har överlevt krig och maktskiften genom flera århundraden. Bara under en mycket liten del av den tiden har staden bebotts av fria invånare i en demokrati. Under en ännu kortare tid har det varit självklart att fritt resa genom Europas länder för att turista, bo eller arbeta. Ta inte de rättigheterna för självklara.
