Gardell är ingen kanariefågel, han är en papegoja
Dramatikern och debattören Jonas Gardell har varit en av de mest utmärkande och högljudda kritikerna av den nya regeringen. Nyligen var han med i programmet 30 minuter i SVT (den 7 december).
Inför valet skrev Gardell i en artikel i Expressen (den 31 augusti) “Jag äcklas av er, alla tre” och syftade på M, KD och L. På grund av deras samarbete med SD frågande han: “Har ni inte nån enda anständighetens gräns för hur lågt ni kan sjunka? Ta avstånd och ta avstånd nu! Medan tid är. Medan det fortfarande finns någon mänsklighet hos er att rädda.”
Anledningen var bland annat, enligt honom själv i 30 minuter, att regeringens HBTQ-politik kan bli ett problem.
I Tidö-avtalet står dock skrivet att “utsatta grupper som HBTQ-personer [ska] prioriteras” bland kvotflyktingar.
Gardell menar dock att han enbart är en “kanariefågel i gruvan”. Det vill säga en person som varnar, larmar eller ser tecken på annalkande fara.
”Men trots att Gardell har ägnat mycket tid åt att såga och smutskasta avtalet har han inte läst det.”Emma Jaenson
Regeringens politik kan leda till en “snöbollseffekt”, enligt Gardell, och jämför med de repressiva HBTQ-lagar som Putin har infört i Ryssland. Att kritisera dragshowartister som läser sagor för barn är att likställa med den auktoritära politik som mullorna i Iran bedriver, enligt honom själv (Expressen den 17 november). Och att vilja ha en folkräkning i Sverige är likaså jämförbart med vad mullorna i Iran gör (Expressen den 5 december).
Men trots att Gardell har ägnat mycket tid åt att såga och smutskasta Tidö-avtalet har han inte, enligt egen utsago i SVT-intervjun, ens läst det. “Usch, så tråkigt” och ”Snälla, jag hinner inte ens läsa min mejl”, påpekar han.
Det är inte förvånande. Inget av det Gardell har varnat för har besannats.
Men när man lyssnar till honom blir något annat väldigt tydligt. Han är inte intresserad av att förstå de personer han ifrågasätter. Han vet inte ens namnen på de människor han kritiserar. Han har inte läst (eller inte förstått) de grundläggande policyförslag han refererar till.
Han upprepar slagkraftiga klyschor från sociala medier och rubriker från tidningsartiklar, utan att ha satt sig in i innehållet.
Oavsett hur verkligheten förändras – och oavsett om han bemöts av fakta – fortsätter han ropa alarmistiska budskap om ett kommande övervakningssamhälle, om HBTQ-fientlighet och jämför regeringens politik med några av världens mest repressiva regimer.
Själv anser han dock att han bara är en “kanariefågel”. Det är han inte. Papegoja vore nog mer korrekt.
