Slut på statens champagnehinkar
När det talas om att en ny skattereform bör genomföras handlar det ofta om förslag som ska omfördela skattetrycket. Lägre skatt på arbete men högre på kapital, fastigheter, och konsumtion sägs det. Det kan hända att någon sådan rad har slunkit igenom granskningskontrollen även på denna ledarsida.
Tron på att det är effektivt att flytta skatter mellan olika kolumner är märkligt stark. Teorin är att det alltid är bra att stimulera arbete, medan andra skatter kan höjas utan att det skadar. I praktiken betyder det dock väldigt lite för ett hushåll eller ett företag om skatten betalas för lönen, för huset eller för eventuell avkastning på sparande. Tyngden blir ändå densamma.
Den tyngden kan flyttas mellan unga och gamla, bostadshyrare och bostadsägare, låginkomsttagare och höginkomsttagare, med mera. Men det råkar också vara så att de allra flesta unga blir gamla, många hyr sin bostad under vissa tider av livet och äger den under andra, en viss del av livet arbetar och spararman mer och i en annan är man mer beroende av sitt sparkapital.
Eftersom människor som regel arbetar för att få råd till något: livsnödvändig konsumtion, lyxkonsumtion, egen bostad eller eget kapital, så spelar det mindre roll var skatterna tas ut. Det kan däremot vara taskigt mot dem som råkat arbeta när skatterna på arbete var ännu högre att de sedan åker dit på höjda fastighets- och kapitalskatter.
Inte så sällan heter det också att Sverige saknar eller har låg fastighetsskatt, vilket är en sanning med sådan rejäl modifikation att den kvalificerar till lögnens gräns. Sverige har flera fastighetsskatter utöver den som numer kallas kommunal fastighetsavgift. Stämpelskatterna för fastighetsförvärv och för pantbrev är växande intäktskällor för staten i takt med att bostadspriserna stiger. Reavinstskatten vid försäljning är egentligen en ren bostadsinflationsskatt.
Att människor har som mål att bygga trygghet, att investera i hus och hem, spara för att kunna leva bra på äldre dar, resa eller bidra till barn- och barnbarn, är något för staten att uppmuntra. Ett sunt samhälle låter människor bli självförsörjande och skaffa trygghetskapital. Precis som privatägande bönder producerar mer mat, producerar privatsparande individer mer ekonomisk trygghet. Staten ska vara ett skyddsnät men inte ett klibbigt spindelnät som klistrar medborgarna till sig för att suga ut dem när det passar.
Därför bör en skattereform börja i rätt ände. Som varje hushållsbudgetansvarig vet är det främst utgifterna det hänger på: bort med det skadliga, det onödiga och det överflödiga. Stat, kommuner och landsting har tyvärr en hel del dyr hämtmat, chipspåsar och champagnehinkar att spara in på.
Till det skadliga hör stora delar av biståndsbudgeten. Bistånd göder existerande korruption och skapar förutsättningar för ny. Enligt antikorruptionsrevisorn Louise Brown försvinner 30 procent av biståndet i korruption, och hon hänvisar till Ban Ki-moon, tidigare generalsekreterare i FN. (Aftonbladet 2/9 2019) ”Korruptionen i världen är konstant.” konstaterar Brown.
Det värsta är att bistånd kan göda korruption och till med skapa förutsättningar för den. Sida kan läggas ner, och en liten effektiv nödbiståndsorganisation byggas upp, där staten kontrollerar att hjälpen når fram. Det internationella biståndet närmar sig 50 miljarder kronor i statsbudgeten, nästan lika mycket som rättsväsendet kostar.
Företagsstöd i olika former kan kapas, det hämmar innovation och låter företag som inte borde startas starta. En rad myndigheter med luddiga uppdrag som mest genererar nya byråkratier och interna personalproblem kan skrotas med omedelbar verkan, som Jämställdhetsmyndigheten. Andra myndigheter kan få betydligt mer snävt definierade uppdrag. Alla typer av uppfostringsverksamhet – som exempelvis Livsmedelsverkets kampanjer riktade mot Sveriges medborgare –kan slopas direkt. Varje ny lag borde gå igenom en byråkratikontroll, gärna automatiserad, där man räknar hur många politiska tjänstemän, arbetstimmar, pappersark, kontrollanter med mera det kostar för varje stoppad plastpåse. Man skulle kunna instifta en ny tumregel för Sveriges riksdag som löd: för varje ny lag måste två bort.
Universitet och högskolor borde i högre grad motivera vilka typer av utbildningar och kurser de erbjuder gratis. Utbildningar riktade mot någon form av arbetsmarknad och klassisk skolning borde prioriteras. Övriga utbildningar man vill behålla bör finansieras via avgifter.
Kommuner bör slakta alla bidrag till elitidrottslag och lyxarenor, skattebetalarna har inget ut av att 290 kommuner försöker tävla med varandra i att synas mest på kartan. Varje krona utanför väl definierade kärnverksamheter bör leda till motsvarande minskning i statsbidrag.
När man så har summerat kolumnen med alla skadliga, onödiga och usla utgifter så kommer man finna att budgeten har minskat med en hel härlig massa miljarder kronor. Några av dem kan skickas tillbaka i eftersatt kärnverksamhet. Men resten kan skatterna kapas med. Och det finurliga med det sista är att lägre skatter ger friare och rikare medborgare, som skapar ännu mer välstånd åt sig och andra.
Det är nästan så att man skulle kunna tro att det är magi. Men det kallas marknadsekonomi. Men det har förstås alla redan lärt sig om i den svenska grundskolan. Eller?
