Sofia Nerbrand: Hatten av för Maria Malmer Stenergard
Vilken bragd. Migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) lyckades som ordförande för ministerrådet få fram ett viktigt delbeslut om en gemensam flykting- och migrationspolitik i EU. Det var välbehövligt, efterlängtat – och svårt.
Medlemsländerna har olika geografi, demografi och politisk färg. Tiotusentals asylsökanden kommer på båtar över Medelhavet till Italien och Grekland, medan Polen har tagit emot miljoner krigsoffer från Ukraina – men polackerna portar utomeuropeiska hjälpsökanden. Samtidigt gör Ungern allt för att minimera all invandring och motsatte sig kompromissen i torsdags. Sverige fick många nya invånare under flyktingkrisen 2015, men har därefter infört gränskontroller och stramat åt möjligheterna att få stanna här.
”Den olycksaliga brexiten visade att migrationsfrågan har potential att bryta sönder unionen.”
Så går det inte att ha det i en union med fri rörlighet.
EU behöver en gemensam ordning för asylprocessen och inpassering. Ändå har det varit oöverstigligt i åratal för beslutsfattarna att komma överens.
Därför är torsdagens beslut om en migrationspakt historisk och välkommen. Den vilar på det förslag som EU-kommissionären Ylva Johansson lade fram 2020 och innebär att flyktingmottagandet vid den yttre gränsen kommer att ändras, asylhanteringen kommer att hanteras mer solidariskt – men också att de länder som inte vill ta emot fler kan betala 20 000 euro per asylsökande för att slippa.
Man kan ha synpunkter på detaljerna i pakten – vi ska akta oss för att bli ett Fort Europa – men det avgörande är att EU nu verkar få ett mer enhetligt system som på lång sikt borgar för en mer säker och effektiv asylprocess, och för att människor ska kunna resa och flytta fritt inom unionen. Det senare är en grundbult i EU som måste värnas.
Förhoppningsvis kommer torsdagens uppgörelse i ministerrådet att tas väl om hand av Europaparlamentet, som är nästa förhandlingsinstans. Inte bara för migranternas och ländernas skull, utan för unionens. Den olycksaliga brexiten, där Storbritannien valde att lämna, visade att migrationsfrågan har potential att bryta sönder själva sammanslutningen.
Osämja och fragmentering är ett existentiellt hot. EU behöver i sanning hitta en långsiktig policy för hur invandringen ska hanteras för att behålla en fri och sammanhållen kontinent.
