Patrik Oksanen: Historien väntar inte på den saktfärdige
Det som en gång såg ut som en stabil kontinent med långsiktiga horisonter, förutsägbarhet och gott om tid att fundera, utreda och rent av prokrastinera över framtida problem är inte längre kvar.
Om något så blev vi påminda om detta genom kockens midsommaruppror i Ryssland. Den gamla fängelsekunden Jevgnij Prigozjin är känd som ”Putins kock” för att han gjorde sig en förmögenhet på att vinna kontrakt på mat. Han har också blandat lögnens soppa i en trollfabriksverksamhet som påverkat val i väst, däribland det amerikanska presidentvalet 2016. Därefter har Prigozjin också blivit med en privatarmé.
Wagnergruppen gjorde sig känd för att utföra Rysslands ärenden – utan att blanda in det officiella Ryssland – i bland annat Syrien, Libyen och Mali. Under Putins erövringskrig mot Ukraina har kockarmén värvat på fängelserna och fångrekryterna har agerat kanonmat under erövringen av Bachmut.
Samtidigt som kocken har varit lojal mot Putin så har han bråkat, bråkat och bråkat med en korrupt och inkompetent militärledning med försvarsminister Shoigu i spetsen. Det bråket gick över styr under midsommarhelgen och Ryssland stod inför risken att hamna i ett blodigt uppror, som dock avvärjdes 20 mil från Moskva. Kompromissen är lika oklar som syftet bakom Prigozjins marsch mot Moskva. Och lika oklart är vad som kommer att hända nu. Precis som hur det går i kriget i Ukraina.
”Ett sönderfallande Ryssland med inbördeskrig behöver inte vara så avlägset.”
Men händelsen visar att det som många pekat ut som ett avlägset framtida scenario, ett sönderfallande Ryssland med inbördeskrig behöver inte vara så avlägset. Putins välde har fått sig en rejäl törn och vi kan vänta ökad repression och att kriget mot Ukraina kan föras ännu mera desperat från det misslyckade imperiets sida. Samtidigt kan inget uteslutas i händelseutvecklingen de kommande 10–20 åren.
Det här är bara en aspekt av många sammanfallande kriser. Med en farligare och oförutsägbarare framtid behöver Sverige återta kraftfullt, och mycket snabbare, sin totalförsvarsförmåga. Det här har jag sammanfattat i en längre rapport för Frivärld där budskapet är kärvt: Upprustningen går för långsamt, vi försöker rusta upp med samma verktyg som vi rustade ned med. Det gör att försvarsberedningen inte kan leverera vad vi behöver i dag och i morgon.
”Fredsklockan är alltjämt för stark.”
Fredsklockan är alltjämt för stark, processerna tar för lång tid och vi har skapat egna problem som innebär att tid och pengar försvinner i en ”Bermudatriangel” mellan politisk beredning, departement och myndigheter. Att rusta när dessutom alla andra rustar är dyrt. Till det kommer en personalkris av större magnitud än vad många har förstått och en materielkris.
Vi måste alltså hitta snabbare sätt att göra saker på och tilldelade medel räcker inte. En totalförsvarsfond för investeringar på 100 miljarder och minst 3 procent av BNP (enligt Natoberäkningen, som lägger in mer än svensk beräkning) behöver gå till det militära försvaret. Därtill kommer den civila delen av totalförsvaret, som i dag släpar rejält efter ett tunt (om än kompetent) militärt försvar. Till det kommer avsaknaden av en fungerande sammanhållande struktur.
Sverige behöver göra mycket för att uppfylla Natos artikel 3, som handlar om att ha en egen grundläggande försvarsförmåga. Men Natomedlemskapet innebär också en mental resa. Kriget ska helst inte föras på svensk mark, och det börjar inte när fienden korsar gränsen. Istället ska vi försvara oss tillsammans med andra och utifrån geografi innebär det framför allt hos andra.
I rapporten pekar vi ut behovet en större marin upprustning med fler och större fartyg, två amfibiebrigader, utbyggnad av luftvärn, införskaffande av raketartilleri, fler jägarsoldater och två infanteribrigader och ett förstärkt flygvapen framför allt genom luftradarpllnet GlobalEye och transportplan. Hemvärnet behöver växa snabbare och ta in en förändrad geografi.
Att skapa fyra ”nationella” och lättrörliga hemvärnsbataljoner där avtalet gäller även för insatser i de nordiska/baltiska grannländerna skulle innebära att ett hemvärnslarm kan utlösa en snabb förstärkning till grannländer eller en utsatt svensk region. Idén är egentligen lånad från Hemvärnet själva som just nu rekryterar i Mälardalen för insatsplutoner i Kiruna, Gällivare och på Gotland.
När det gäller rekommendationer för ett svenskt Natomedlemskap så finns det en sak som är av särskilt intresse för Skåne, och det är att P7 i Revingehed föreslås få ett särskilt ansvar för Sveriges bidrag till försvaret av Baltikum. Södra Skånska regementet sätter i krigsorganisationen upp en mekaniserad brigad (MEKB 7), men får på sikt ett dubbelt brigaduppdrag.
P7 tillförs först en mekaniserad bataljon som är placerad i Natos eFP (enhanced Forward Presence) i Lettland, som står under kanadensisk ledning. När utbyggnaden är klar så bör det också finns lagrad materiel för en brigad i Lettland så att personal från P7 snabbt kan flygas över att för förstärka när behovet uppstår. Det krigsförbandet (MEKB Lettland) blir ett substantiellt bidrag till Natos förmåga att snabbt förstärka Baltikum. I händelse av krigsfara och mobilisering fylls förbandet i Skåne då på med inkallad personal som utgör krigsförbandet MEKB 7.
Men innan vi är där behöver Sveriges medlemskap i Nato först ratificeras av Ungern och Turkiet, sedan måste svensk politik ha handlingskraft att snabbt fatta besluten som krävs. Beslut i dag kan göra stor skillnad i i morgon. Kockens midsommarbjudning visar att det svårförutsägbara har blivit det nya normala. Historien väntar inte på den senfärdige.
Patrik Oksanen är fristående kolumnist på ledarsidan, senior fellow på tankesmedjan Fri värld samt ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien.
