Bo Pellnäs: Hög risk med taktiska kärnvapen
Harry Martinssons diktsamling Aniara speglar 1950-talets ångest inför en total kärnvapenkatastrof. Efter freden 1945 hade Sovjetunionen total överlägsenhet i antalet marktrupper sedan Väst hade nedrustat. USA var världens enda kärnvapenmakt. Ett tänkbart sovjetiskt anfall från Östtyskland mot Atlantkusten förväntades mötas med en stor kärnvapeninsats mot mål i Ryssland.
Redan en begynnande rysk kärnvapenupprustning gjorde den amerikanska strategin orealistisk. Även om bara ett fåtal ryska missiler kunde penetrera USA:s luftförsvar och nå New York, Chicago och andra större städer blev kostnaden för en ”första slags-strategi” oacceptabel, även om Ryssland skulle bli nästintill utraderat.
På detta följde en intensiv diskussion om riskerna för att någon av misstag fyrade av sina kärnvapen. Det var en befogad oro. Plötsligt en dag visade de sovjetiska varningssystemen att amerikanska missiler hade avfyrats och var på väg. En rysk officers kyla och mod att bryta mot sina instruktioner räddade världen från en sannolik katastrof.
Nästa steg blev att skapa vapensystem som säkert skulle överleva ett första slag från motparten. Där lever vi idag, med det som kallats ömsesidig säkerställd förstörelseförmåga, på engelska ”MAD” (Mutual Assured Destruction). Supermakternas kapprustning med allt större laddningar, alltmer sofistikerade missiler blev till slut meningslösa. Båda parter såg att miljarder satsades på vapen som inte alls ändrade den storstrategiska situationen. Reagan och Gorbatjov kunde därför i ett möte på Island fatta ett beslut om en drastisk reduktion av antalet kärnladdningar.
De strategiska kärnvapnens effekt gör bomben mot Hiroshima till ett knallpulver men i ett storpolitiskt maktspel är de ändå oanvändbara. Därför påbörjades, troligen av Sovjetunionen, en utveckling av taktiska kärnvapen med mycket små laddningar. Beräkningen var att motståndaren inte skulle överväga att svara med en insats av strategiska kärnvapen. Problemet är att detta på nytt startade en numerär och teknisk kapprustning. När Putin hotar med att använda kärnvapen är det avgjort enbart taktiska kärnvapen som är aktuella. Den politiska effekten bygger dock främst på rädslan för ett krig där de strategiska missilerna fyras av.
De taktiska kärnvapnen utvecklas säkert fortlöpande. Men risken för radioaktiva stoftmoln kan aldrig begränsas till det lokala stridsfältet. Redan insatsen av dem är därför det första steget mot det totala kriget.
1950-talets intensiva debatt om kärnvapnen har i dag ingen motsvarighet när det gäller de taktiska vapnen. Västmakterna borde på nytt våga tala om detta, det outsägbara. Hitta en strategi som gör dem alltför kostsamma att använda. Motmedel och politiska mål bör formuleras, vara tydliga, trovärdiga och avskräckande utan att öppna för den slutliga katastrofen.
Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk expert
