Hur många mördare har vi om tio år?
De flesta barn drömmer kanske om bli läkare eller brandmän. I författaren Diamant Salihus sommaprat i P1 (27 juni) kan man höra Osman, 10 år från Rinkeby få frågan om sina framtidsplaner: “Alltså, det är långt kvar tills jag blir vuxen, vad som helst kan hända. Att personer dör, jag dör, många mer saker”.
Vad gör det med att barn att växa upp i tron att han kan dö i morgon? Vad skapar det för vuxna? Och vad bidrar det till för samhälle?
2005 pågick upplopp i Paris förorter. Nästan tio år senare sker kravaller i Husby där runt 100 bilar brändes. Och ungefär tio år efter det, under 2022, blir det kravaller och mordförsök på poliser i en rad svenska städer efter att en svensk-dansk politiker bränner en koran. Hade svenska politiker verkligen inte kunnat förutse den här utvecklingen?
De som i dag begår gängmord var lika gamla som Osman för tio år sedan.
Så vad är skillnaden i dag jämfört med för tio år sedan? Då var utanförskapet stort. I dag är det långt mycket större.
I de områden som Salihu beskriver finns inte längre någon närpolis, inget kommunhus eller socialkontor. Allt har försvunnit. Många vuxna jobbar inte och många talar ingen svenska alls. Droger säljs öppet på gatan och skott hörs på natten.
I Järvaområdet i Stockholm har skolor larmat om att många unga ligger långt efter sina jämnåriga. Hälften av alla sexåringar talar väldigt dålig svenska. Många barn växer upp i misär, de bor i trånga lägenheter med mängder av syskon. De blir slagna eller slår själva sina syskon och föräldrar. Poliser har vittnat om råttor och trasiga golv.
I svensk debatt brukar man tala om “parallella samhällen”, men man borde kanske snarare tala om olika planeter. I den ena planeten tycks medelklass-Sverige pågå i stort sett oförändrat. I den andra verkligheten lever människor i områden som är så långt ifrån majoritetssamhället man kan komma.
Hur många mördare och mördade kommer vi se om tio års tid? Om tjugo år?
“Samhället” kan inte åtgärda problemen. Det kan knappast heller föräldrarna till de barn som blir kriminella eller mördare. I många fall är sannolikt föräldrarna en bidragande faktor till barnens agerande.
Så är problemen omöjliga att åtgärda? Under 2021 dödades 113 personer i Sverige, enligt Brå. 46 av dessa var dödsskjutningar, alltså nästan en dödsskjutning i veckan. Motsvarande siffra för det totala antalet mord i Norge under 2021 låg på 27, trots att Sverige endast har en dubbelt så stor befolkning som Norge. I Sverige klaras fyra av fem dödsskjutningar inte upp. I programmet frågar Salihu vad den norska lösningen är. Låg migration, ett omfattande förebyggande arbete, ett rättsväsende som punktmarkerar den kriminella miljön och att man löser problemen med både bostads- och skolsegregation, enligt den norska polisen.
Det här låter som självklarheter.
Så varför har Sverige inte satt in samma åtgärder? Kanske för att det för tio år sedan (för vissa politiker) var en alltför hög social kostnad för att göra något åt problemen. Även i dag tycks flertalet av våra politiker blunda för hur Sverige potentiellt kan se ut om tio eller tjugo år. Den verklighet som majoriteten av våra politiker bor i och den sociala tillhörigheten är fortfarande för viktig för att riskera karriär eller umgänge genom att ta tag i problemen och förebygga kommande eskalering av våldet på riktigt.
