Idélös Magdalena Andersson
Möjligen överskattade statsminister Magdalena Andersson amerikanska presidenters makt när hon i Ekots partiledarutfrågning förklarade att ett svenskt riksdagsval inte är som ett amerikanskt val, där presidenten kan få genom all sin politik.
Samtidigt underskattade Andersson, medvetet eller omedvetet, sin egen roll i årets val. Om det är något som präglar årets svenska valrörelse är det att det liknar ett presidentval. Det är inte Socialdemokraternas sakpolitik som ska prövas. Det är inte ens Socialdemokraternas förtroende som ska ställas inför väljarnas dom. Det är Magdalena Andersson saken gäller. Det är hon som ska rätta till det Socialdemokraterna har misslyckats med under åtta år, det är Andersson som ska vända stenar, knäcka gäng och bryta segregation. Allt bygger på de förtroendesiffror statsministern uppvisar i väljarundersökningar, en gren där hon är starkare än alla konkurrenter.
Socialdemokraternas tryckkostnader är obefintliga för valaffischer med Morgan Johansson på. Partistrategerna svettas nervöst varje gång energiminister Khashayar Farmanbar ska förklara var strömmen ska komma från i vinter. Klimat- och miljöminister Annika Strandhälls twitterkonto är till oppositionens glädje ännu inte försett med hänglås.
Det är Magdalena Andersson som syns överallt där den socialdemokratiska rosen exponeras. Hon behöver inte ens komma med några skarpa politiska förslag, än mindre visioner. Andersson vill egentligen inte ge några vallöften om någonting, numera kan man bara leverera ”valmålsättningar” kom hon och Ekots utfrågare Johar Bendelloul fram till. Vilken politik som kommer ut beror på omständigheterna. Till och med oppositionens budget duger ju för Andersson att regera på, har vi lärt oss.
Den enda gång Andersson darrar till av ideologisk entusiasm är när frågan om friskolors rätt till överskott i resultaträkningen och utdelning till ägarna kommer på tal. Men inte heller den politiken säger sig Andersson vara säker på att få genom, frågan är i alla fall inte så viktig att hon är beredd att avstå makten för den.
Skattehöjningar för att finansiera ökade försvarsanslag vill statsministern se, men svarar inte på vilka de välbeställda är som ska betala den extra skatten. Inte heller svarar statsministern på hur mycket en sådan skatt ska dra in. Väljarna får sväva i okunskap om var Socialdemokraterna drar gränsen för ”vanliga inkomster”. En återgång till den gamla fastighetsskatten avfärdas som ett hot från oppositionen, men inga löften ges om att beskattningen på människors bostäder inte ska höjas. Det ställdes symptomatiskt nog inga frågor om vilka utgifter statsministern kan tänka sig att sänka.
Magdalena Andersson lägger hela insatsen på kortet ”lita på mig”. Det lämnar samtidigt väljarna i stor osäkerhet om vad de kommer att få med en socialdemokratisk regering. Förhoppningsvis blir det ström i ledningarna. Men inte ens det är säkert.
