Amanda Wollstad: Inryck utan utrustning
Försvarsmakten har så ont om personlig utrustning – kängor, regnställ och termosar – att anställda som arbetar på staberna ombes lämna in sina persedlar. Ändå räcker det inte till de nyinryckta. Hur länge orkar de anställda kämpa på i en organisation som inte förmår förse dem med de mest basala?
Följetongen om personlig utrustning i Försvarsmakten har pågått i många år, men i samband med höstens inryck tycks situationen ställd på sin spets. Redan i våras hade tidvis tjänstgörande personal svårt att få ut de persedlar de behövde under övning, och under sommaren har det varnats från flera håll att det inte finns utrustning till de nya rekryterna.
Förra veckan gick det ut en order om att personal som inte frekvent använder bristpersedlar ska lämna in dem så snart som möjligt. Det handlar om bland gummistövlar, kängor, regnställ och termosar som personal på exempelvis staberna förväntas återlämna för att – förhoppningsvis – få ersatta med nytt materiel när logistiken hunnit i kapp. Reaktionerna internt lät inte vänta på sig.
Dels är det naturligtvis ytterligt pinsamt. Unga människor ska utbildas till att försvara Sverige. De pausar sina civila liv – i de värnpliktigas fall faktiskt under tvång – för att tjäna riket, och man kan inte ens garantera att de har tillgång till den mest basala personliga utrustning för sina första, omvälvande veckor i fält.
Dels finns en tydlig signalverkan. Betraktas de som berörs av orden fortfarande som en del av kärnverksamheten? En officer på staben klarar sig kanske utan termos, men regnställ? På Twitter diskuteras gemensamt inköp av rosa paraplyer att använda till uniformen som alternativ.
Bakom den torra humorn anas en uppgivenhet. Hur mycket orkar man offra för en organisation som inte ens kan försörja en med nödvändig utrustning? Hur ska man förklara för de nyinrykta? Hur ska en verksamhet som är så trögstyrd kunna växla upp i den takt som omvärlden och uppdragsgivarna kräver?
Man kämpar och sliter långt utanför ordinarie arbetstid för att få ett allt omöjligare pussel att gå ihop. För att säkra rikets gränser, höja förmågan och ge soldater, sjömän och värnpliktiga en meningsfull utbildning. Lojaliteten med Försvarsmakten, med riket och kanske framför allt med kollegor och underställda är stor – men orken är inte oändlig.
Redan 2015 pratade dåvarande ÖB Sverker Göranson och dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist (S) om behovet av en stabil bottenplatta för att garantera tillgången på basal utrustning. Diskussionerna om nya kroppsskydd, stridsvästar och hjälmar har pågått i över ett decennium. 43 år efter det att kvinnor tilläts börja göra värnplikt och sex år efter att pliktlagstiftningen blev könsneutral finns fortfarande inga fungerande underkläder för kvinnliga soldater.
Samtidigt föreslår Peter Hultqvist, nu Försvarsutskottets ordförande, ett nytt regemente i Kiruna. Det är ganska symptomatiskt för försvarsdebatten i stort. Det är ju så mycket roligare att klippa band till ett nytt regemente – helst i den egna valkretsen – eller inviga dyra, avancerade vapensystem än att beställa kängor och regnställ.
Men så länge det inte går att utrusta och utbilda de värnpliktiga som finns är nya regementen det sista som behövs. Så länge vi inte har officerare, soldater och sjömän att bemanna dem gör de dyra vapensystemen ingen nytta.
En armé kan inte marschera utan kängor.
Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift
