Anela Murguz: Inte fel att känna tacksamhet
2015 – mitt under brinnande kulturkrig – rasade debatten om tacksamhet. Den sommaren hade Somar Al Naher på Aftonbladets ledarsida skrivit att hon inte ville ha en ceremoni för nya medborgare. Hon ville ha en ursäkt för att familjens asylprocess varit allt annat än enkel. M-politikern Tobias Billström (M), i dag utrikesminister och som i Alliansregeringen varit migrationsminister, tyckte att hon minsann skulle vara tacksam för att hennes familj fick en fristad i Sverige till slut.
Det möttes snabbt av kritik. Vem var Billström att tala om för Al Naher vad hon bör känna? Och när ska invandrare sluta behöva känna tacksamhet och existera här på samma villkor som andra? Och ja, visst finns det något osympatiskt i att utomstående personer talar om för andra, på ett lite uppläxande vis, att de borde känna på ett specifikt sätt. Speciellt om personen i fråga är en högt uppsatt politiker.
Men att uttalandet landade fel har minst lika mycket att göra med att tacksamhet blivit ett så negativt laddat begrepp, tätt förknippat med graden av svenskhet.
Debatten om invandrares rätt att slippa känna tacksamhet bygger på den felaktiga premissen att det skulle vara något som bara andra grupper än etniska svenskar kan känna. Och att tacksamhet över det svenska samhället skulle vara synonymt med att skämmas över sitt hemlands kultur.
”Att de då och då ser den möda som föräldrarna lägger bakom arbetet med att forma dem betyder inte att barnen kompromissar om sin existens.”Anela Murguz
Tacksamhet kan tvärtom vara något som förenar både infödda och nysvenskar. När den svenska sommaren är som bäst tror jag att många svenskar – alldeles oavsett var de själva eller deras föräldrar är födda – känner tacksamhet över de fina landskap som träder fram. Över vad ens förfäder byggt upp och vad ens tidigare invandrade generationer anslutit sig till. Det är en känsla som behöver normaliseras – inte stigmatiseras. Men framför allt något som i högre grad även bör omfamna synen på den demokrati, det ekonomiska välstånd och det system som gör Sverige till det fantastiska land det är.
Men länge var det motsatsen som gällde. När personer med invandrarbakgrund påtalade alla de möjligheter som invandrade, och liksom jag själv personer födda i Sverige av utrikes födda föräldrar, de facto har i Sverige avfärdades de inte sällan som husblattar och Onkel Toms. Alltså personer som gick majoritetsbefolkningens ärenden.
På samma sätt som tacksamhet är kontroversiellt i invandringsdebatten är det även så i synen på föräldraskap. Barn ses inte längre som bihang till sina föräldrar. De är egna individer med egna rättigheter där frågan inte längre är vad barnen kan göra för föräldrarna, utan vad föräldrarna kan göra för barnen. Det är på det stora hela inget fel med det synsättet. Men för mycket av det goda kan göra att även barn tappar fotfästet och bara ser sig själva och sina behov. Att de då och då ser den möda som föräldrarna lägger bakom arbetet med att forma dem betyder inte att barnen kompromissar om sin existens. Det gör inte heller den nysvensk som känner tacksamhet över allt som är bra med Sverige.
