Mårten Schultz: Om krig och lagar

Först trodde jag att frågan var ett skämt. Men det var den inte, i alla fall inte helt och hållet. Ämnet aktualiserades genom att Frankrikes president François Hollande efter terrorattacken i Paris åberopat EU:s solidaritetsklausul i Lissabonfördraget. Artikeln lyder så här:

"Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga."

Artikeln är ett uttryck för militär solidaritet mellan EU:s medlemsstater. Den nyss citerade formuleringen följs emellertid av ett för svenskt vidkommande centralt klarläggande: "Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemmars säkerhets- och försvarspolitik."

Detta handlar om exempelvis neutralitetspolitik. Möjligheten för ett annat EU-land att under fördragets regel förmå Sverige att gå ut i krig är begränsad. Men om vi ändå ska anses vara i krig, som vissa har hävdat, vad innebär det då för juridiken? Det innebär förstås inte att man kan döda människor i Sverige som uttryckt sympatier för IS och hävda att det var ett berättigat angrepp på landets fiender. Men det finns andra effekter.

I vår viktigaste grundlag, regeringsformen, finns ett särskilt kapitel om krig och krigsfara (15 kap.) Kapitlet innehåller regler om hur riket ska kunna styras om det vanliga styrelseskicket blir omöjligt att upprätthålla på grund av krigstillstånd. Det finns möjligheter att överlämna riksdagens makt till en särskild krigsdelegation. Riksdagen kan under vissa förhållanden ta över regeringens makt. Och om varken riksdagen eller krigsdelegationen kan fullgöra sina uppgifter kan regeringen ta över makten.

Regeringsformens regelverk illustrerar indirekt i vilken typ av situation som de exceptionella konstitutionella åtgärderna är tänkta att användas, nämligen vid krig i mer traditionell mening. Inte krig mot terrorn, klimatförsämringarna eller narkotikan. Inte ens väpnade angrepp mot nationella intressen är tillräckliga för att utlösa möjligheten att åsidosätta grundlagens noga uttänkta maktbalans. Det är därför rätt kinkigt med hur krigsförklaringar kan göras. Grundlagen föreskriver att det är regeringen som förklarar att riket är i krig, men en krigsförklaring får inte ges utan riksdagens medgivande med mindre än att landet är utsatt för ett väpnat angrepp.

Ett tillkännagivande enligt Lissabonfördraget är alltså inte tillräckligt för att utlösa de undantagsregler som gäller för krigstillstånd. Men även om landet hade varit i krig så innebär det inte att alla vanliga regler plötsligt sätts ur spel. Man måste fortfarande betala sina räkningar (fordringsrätt), ta hand om sina barn (familjerätt) och låta bli att mörda folk man fått misstankar om på Facebook (straffrätt). Och tur är väl det.

Mårten Schultz