Migrationsdebatt bortom SD och MP, tack
Ett sätt att hantera svåra moraliska frågor är att undvika att ställa dem. Då går det bra att köra på som förut. Metoden kan fungera ett tag men dessvärre gör undvikandebeteende inte att det ursprungliga problemet försvinner. Man kan välja att diskutera bifrågor och tro sig finna framgångsrika lösningar i det. Men i längden fungerar det däremot illa för såväl privata relationer som större samhällsfrågor om man inte närmar sig pudelns kärna.
Migrationen är en fråga av gigantiska mått. Den har i svenskt sammanhang i hög grad handlat ungefär om för eller emot invandring, och i partipolitiken har den översatts till för eller emot SD. I andra länder har man haft liknande positioner, låt vara med nationella politiska särarter. Det har knappast gynnat den lösningssökande debatten.
På ett större plan handlar det till en del om asylrätten och hur den ska hanteras i en modern värld. Enkelt beskriver asylrätten att om en främling knackar på dörren så ska främlingens skäl för att komma in i stugvärmen bedömas individuellt. Om skälen är tillräckligt starka är vederbörande välkommen in för skydd mot rusket där ute. Asylrätten löser i sig inte frågan om hur så många som möjligt ska få skydd eller hur de allra mest skyddsvärda ska få husrum först. Asylrätten är inte rättvis eller solidarisk på det viset. Den som har kraft och resurser att komma till rätt plats för att söka asyl vinner framför alla andra. Om målet var att hjälpa de allra mest utsatta och skyddsvärda först skulle dagens system få omarbetas helt.
I praktiken har ofta de som säger sig försvara asylrätten i själva verket en agenda som underminerar den. Man kan också konstatera att asylrätten som den ser ut urholkas av beslut som går runt den, gymnasielagen är ett sådant exempel. Och en strikt tillämpning av Dublinförordningen, att man ska söka asyl i första säkra land man kommer till i Europa, hade i praktiken förändrat situationen i Sverige exempelvis 2015.
Än mer komplicerad blir verkligheten av att migration i högre grad handlar om andra frågor än akut skydd från förföljelse eller krig. Den ekonomiska migrationen, jakten på ett bättre liv, är dominerande och kommer med all sannolikhet fortsätta att öka med en accelererande befolkningsökning i de delar av världen som är mindre ekonomiskt och politiskt utvecklade.
Att starta en sådan diskussion med något slags utgångsläge att ”Sverige är fullt” är lika tomt som att från ovan titta ut över granskogarna och säga att Sverige är stort och rymmer miljoner och åter miljoner människor till.
Men det är nödvändigt att vi kan föra en diskussion om vilka värden som en nationalstat med välfärdsambitioner har och om hur den i sig kan påverkas av olika former, storlek och hastighet på invandring. Det ska ställas emot vilka moraliska åtaganden en sådan stat har mot individer utanför den och om på vilket sätt så mycket välstånd och trygghet som möjligt åstadkoms för dessa andra på sikt. Är det genom att öppna dörren till en enskild välfärdsstat eller är det att se till att ekonomier byggs och trygghet skapas på fler platser i världen?
Då kan vi åtminstone närma oss en problemformulering och ställa en rimlig fråga som söker ett svar. Den debatten har börjat skönjas under de senaste åren. Rensat från ren främlingsfientlighet och total naivitet anar man ändå stråk i denna pågående diskussion som kan föra Sverige ett sådant intellektuellt politiskt samtal. Men om ledande politiker återigen förfaller till ”Öppna gränser” mot ”Sverige är fullt” så finns risken att vi åter trampar allt djupare ner i kvicksanden.
Det blir alla förlorare på.
