Nils-Eric Sandberg: Nils-Eric Sandberg: Keynes går igen
Regeringen, och understödspartierna, för alltså en klassisk keynesiansk politik. Den engelske ekonomen John M Keynes rekommenderade ju att staten skulle utjämna konjunktursvängningarna genom att lånefinansiera ökade offentliga utgifter.
Keynes fick ett enormt inflytande. Hans kollega William Hutt -- som kritiserade honom - tvingades flytta från England till Sydafrika. Märkligt nog gifte sig både Keynes och Hutt med en balettdansös – dock inte samma.
Men Keynes står inte oemotsagd. Friedrich Hayek och Milton Friedman kritiserade hans förslag i boken ”A Tiger by the Tail” – ”Att hålla en tiger i svansen”. De menade att om de offentlig utgifterna ökar, utöver vad ekonomin presterar, blir resultatet bara inflation. Samma analys finner vi i boken ”The Consequenses of Mr Keynes” av Buchanan, Burton, Wagner (Hobart Paper 78).
Jag kan se ett argument för att de offentliga utgifterna ska öka. Sverige har drabbats av en ekonomisk kris. Den offentliga sektorn utgör cirka 45 procent av BNP, och måste därför ses som ett försäkringsbolag.
Kombinationen av höga skatter och höga bidrag har skapat det svenska välståndet. Det är en huvudtes i den socialdemokratiska apologin. Stämmer det?
Inte för den som tar en titt i den ekonomiska historien. Den svenska industrialismen startade med att vi fick en liberal finansminister – något helt unikt. Han hette J A Gripenstedt. Han eliminerade skråsystemet och införde näringsfrihet, 1864. Det satte fart på näringslivet och skapade sysselsättning och inkomster. De gyllene åren i svensk ekonomi kom 1890-1910.
De stora industriföretagen startades 1890-1920. Under efterkrigstiden har bara två företag växt från en innovation till dominans – IKEA och Tetra Pak. Båda har drivits ut ur landet av den socialdemokratiska skattepolitiken. De genererar nu inkomster och välstånd i utlandet. Stefan Löfven ser kanske detta som ett framsteg.
Välstånd är en följd inte av skatter och bidrag utan av tillväxt, som genereras av den bakomliggande industrin. BNP ökade med 4,8 procent per år under 1920-talet. Tillväxten blev 3,4 procent under 1950-talet, 4,6 procent under 1960-talet. Sedan kom Olof Palme och fackets makt. Tillväxten föll till 1,2 procent 1971. Investeringskvoten, investeringarna som andel av BNP, föll från 24 till 14 procent. Något för den nya LO-ledaren att tänka på, om hon avsätter tid för sådan verksamhet.
Den givna slutsatsen: staten och facken ska ge företagen rimliga villkor för vinster och investeringar. Det är det som ger inkomster och i längden ökat välstånd. Då måste staten sänka skatten på investeringar och kapital – inte höja den, som kommunisterna vill. Men kommunisterna vill förbjuda ägande och företag. Se hur det gick i Sovjet, deras idealland.
Nils-Eric Sandberg
