Nils-Eric Sandberg: Låna till investeringar

1856 var ett märkesår. Kristianstadsbladet, Stockholms Enskilda Bank och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen grundades (det interna sambandet är något oklart). Vidare, det märkligaste: Sverige fick en liberal finansminister, för första och hittills enda gången. Det var alltså 159 år sedan. Han hette Johan August Gripenstedt. Han liberaliserade den svenska ekonomin och genomdrev att vi lånade utomlands för investeringar.

Vänsterregeringen säger att alla utgifter ska finansieras krona för krona; den ska inte låna. Den borgerliga Alliansen resonerade på samma sätt. Givetvis har detta inte hindrat någondera av regeringarna från att låna.

DN:s ekonomiskribent Johan Schück föreslår att regeringen ska låna till flyktingmottagandet. Så blir det kanske. En analys i Nationalekonomiska föreningens tidskrift för två år sedan visade att nettokostnaden för invandringen då var 75-100 miljarder kronor, årligen. En förklaring ligger i den extremt generösa bidragsgivningen, en annan i den fackliga löneregleringen som utestänger flyktingarna från arbete. Andreas Bergh, docent i ekonomi i Lund, har visat i en översikt att av 30 industriländer ligger Sverige på 29:e plats vad gäller arbetslöshet bland invandrare.

Regeringens planer att finansiera en bråkdel av kostnaderna med medel från biståndsbudgeten har utlöst våldsam kritik: ”Vi låter de fattiga betala”. Ingen kritiker har kommit med någon siffra. Men en kalkyl byggd på statistik från The Economists ”World in Figures” visar att av biståndet från de 25 största givarländerna utgör Sveriges andel 4,5 procent. Det bistånd Saudiarabien ger motsvarar 48 procent av Sveriges. Saudiarabien har mer olja än vi.

Låna kan den göra som förmår betala tillbaka – med undantag för en rad länder som IMF försörjer med bland annat svenska pengar.

Både debatten och budgetprocessen måste skilja mellan lån till konsumtion och lån till investeringar. Detta är en distinktion så viktig att en finansminister borde lära sig den, med det intellektuella bistånd som projektet kräver. Konsumtion är förbrukning av resurser – arbete, värme, mat, cognac. Förbrukade resurser vänder aldrig tillbaka, inte ens i Miljöpartiets återvinningsrike. Investeringar skapar något nytt, som ger avkastning. Och investeringen är lönsam om avkastningen täcker kostnaden.

Gripenstedt lånade utomlands till järnvägsbyggen, trots att många ansåg att vi hade tillräcklig kapacitet på hästkärrorna.

Vi har nu ett unikt tillfälle att låna till stora investeringar i infrastruktur. Räntan är nästan noll. Men lån till löpande konsumtion genererar ingen avkastning; de måste betalas ur framtida inkomster, och resulterar därmed i lägre framtida konsumtion.

Det är bara att välja. Vilken finansminister inser detta?

Nils-Eric Sandberg