Petter Birgersson: Opportunister vill vara på vinnande sidan
Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan ska skriva under parlamentets beslut och premiärminister Viktor Orbán ska leva upp till löftet han nu gett till Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. Sedan kan Sverige kliva in i Nato-familjen. Svenskarna har lärt sig att inget är klart förrän det är klart, men nu är det ändå nära.
Ska presidenten i Ankara och och premiärministern i Budapest hitta något nytt för att förskjuta processen? Det kan förstås inträffa. Men då lär också något hända med tålamodet hos övriga Nato-medlemmar som väntar på Sveriges intåg. För Sverige är viktigt för Nato, och alldeles särskilt för våra demokratiska grannar. Ska de baltiska staterna ha ett fullgott skydd behöver de Sverige, precis som de behövde Finland.
Det är för hela Östersjöregionens säkerhet som Sveriges fulla integration i Nato är viktig. Natomedlemskapet är en solidaritetsakt. I den solidariteten borde Sverige för länge sedan ha varit en del, då hade vi också sluppit det senaste årets spel från Ankara och Budapest. I svensk debatt har det talats alldeles för lite om den dimensionen, både under Rysslands långa återuppbyggnad av sin militära styrka och efter att den fullskaliga invasionen av Ukraina blev ett faktum. Nato är större än Sveriges säkerhet.
Den situation Europa befinner sig i är inte unik. Det kan ses som en fortsättning på förra århundradets stora krig. Och unikt är inte heller USA:s förhållanden till krig i Europa. Att kriget är någon annanstans och inte är vår business är inte en idé som uppkommit på 2020-talet.
Det är sant att en ny period med president Trump skulle försvåra för Nato. Men man ska komma ihåg att valkampanj är en sak. Trump är opportunist och vill vara på den vinnande sidan och framstå som frälsare. Det är många som kommer att vilja övertyga honom om att USA:s plats för att fortsätta vara en vinnare är att fortsätta ställa sig tydligt på Ukrainas och det fria Europas sida. Men Europa gör under alla omständigheter bäst i att öka sin egen försvarskapacitet.
Opportunister sitter också i Ankara och Budapest. Det två maktens män är svåravlästa och deras förhållande till Ryssland är fullt av motsägelser. I Orbáns fall från motståndskämpe mot Sovjet till att mer än gärna skaka hand med Putin. I Erdoğans fall är Ryssland ena dagen fiende, som i Syrien, och nästa dag en möjlig förhandlingspartner.
Ska man hitta någon möjlig optimism i de bådas agerande är det att ingen av dem vill stänga porten till Väst och till Europa helt. De vill ha sina kort kvar att spela och de vill definitivt inte hamna på den förlorade sidan. Om det när det klämmer är så att valet till slut blir Nato och Väst, då är det ett styrketecken för det demokratiska Europa och ett svaghetstecken för den imperialistiska diktaturen i öst.
Men först ska Sverige, som sagt och skrivet, ta det där sista steget in över tröskeln. Vi vill gärna hissa den där flaggan utanför Nato-högkvarteret i Bryssel.
