Petter Birgersson: Orkar du inte rösta? Tänk på att alternativet är DDR
En gammal Volkswagen Golf och två unga killar på färjan från Trelleborg mot Rostock. På den tyska sidan var de skarpa gränskontrollerna borta. Men dysterheten i det som nyss varit DDR fanns kvar. Vägarna var betonghårda och studsiga, Trabanterna var fortfarande i majoritet, den genomgående gråheten präglade enskilda hus och hela samhällen. Ingenting föreföll ha fått mänsklig omvårdnad.
Vägen till målet var längre än vi hade förväntat oss av kartan, en gammal sliten KAK-Atlas. Några telefoner hade vi inte med oss, sladden räckte nämligen inte så långt. Körde man vilse i det som nyss varit Östtyskland så var man vilse.
Om dagens unga vuxna undrar varifrån det inre motståndet mot socialism hos många i föräldragenerationen kommer från, så är det ur detta. De socialistiska diktaturerna var på en gång brutala och omänskligt byråkratiska. Individen hade ingen plats. Om allt är allas så är det ingens.
Vi nådde aldrig det gasthaus vi hade planerat att sova på, eller om vi i ungdomligt oförstånd hade räknat med att längs vägen hitta något ställe att ta in på. Det blev till att parkera halvt ute i skogen, veva ner rutorna för att få in lite syre och fälla sätena bakåt i förhoppning om några timmars sömn. Tidigt nästa morgon gav vi oss av. Preci när dieseln – min kompis var bondson och sådana körde alltid diesel – var på väg att sina hittade vi en mack. Vi körde nytankade och till sinnet lättade iväg, även från plånbok och tanklock som polare Patrik så praktiskt lagt på taket under påfyllningen.
I de gamla gränstrakterna mellan öst och väst dök vakttornen upp längs vägen, diktaturen kändes fortfarande in i benmärgen. Frihetskänslan – för ynglingar i 20-årsåldern i hög grad representerad av öl och schnitzel – fanns ännu mest på andra sidan. Låt vara att de grön-vita trafikpoliserna var hårdare än hemma och den bristande skoltyskan gick dåligt hem hos unga tyskor. Eller om det var sova-i-bilen-looken.
Det här var det Europa som öppnades för en hel generation. Vi hade vuxit upp under ett kallt krig där kärnvapenkatastrofen var så hotande nära att det en natt 1983 hängde på en sovjetisk officers slutsats att det egna varningssystemet visade fel när det indikerade att fem missiler var på väg mot Sovjetunionen. Stanislav Petrov slog inte larm, och atomkriget bröt inte ut. Men det kände inte vi till när vi i början av 1990-talet tog vägen genom ett återförenat Tyskland. Pengarna från slitet på styckeriet och på gummiverkstaden räckte ändå hyfsat långt. Kronan hade, trots ett antal devalveringar, ännu inte blivit Europas skvalpvaluta.
Europa hade öppnats över tidigare låsta gränser. Det var samtidigt som att en mur höll på att rämna även i Sverige, nu behövde vi inte välja sida, hela Europa var på väg att enas. Det var i den känslan som ungdomar och unga vuxna levde i denna tid. Det var främst borgerligheten som stod för omdaningen och framåtblicken, längre vänsterut var skepsisen och det direkta motståndet till Europa stort. Centerpartiet var som vanligt glasklart och proklamerade ”Nja till Europa”.
Allt var inte optimism. På Balkan bröt krig ut med våldsam kraft och en mycket svår inhemsk ekonomisk kris slog till i Sverige. Det var den som fick Socialdemokraterna att öppna för EU och snart var Sverige – nästan – som ett av andra länder. Men med vår krona, vårt snus och Systembolaget bevarat. Exakt vilken av de kronjuvelerna som har bevarat sitt värde bäst kan man ha divergerande uppfattningar om.
30 år senare har Europa och EU förvandlats på många plan. Sverige ser inte ut som förut. Kulturella konflikter, invandringsdebatten, Storbritanniens utträde och den överhängande frågan om över vad ”Bryssel” ska bestämma har allt mer kommit att prägla förhållandet till EU. Politiskt är kartan förskjuten, sedan vänstern kommit på att Europaparlamentet är en arena för att driva på för den som vill reglera stort, medan det längre högerut odlas mer av en oro för att det som var Europa och nationella särarter håller på att försvinna. För den vanlige väljaren består dock en sak, att det är diffust vad som bestäms var.
Men om ynglingar på resa i Europa efter murens och diktaturernas fall trodde sig leva i ett historiskt skifte, där friheten hade segrat över ofriheten, så har de som grånade män fått se att det inte alls var så självklart som de då inbillade sig.
Det kalla kriget tog bara en paus för att följas av ett hett krig i Europa. Den forna diktaturstaten har återuppstått med ambitionen att åter införliva grannstater och fria människor under tyranniet. Om det inte är alldeles lätt att komma överens om vad europeiska värderingar är, så är det lättare att komma överens om vad det inte är. Om det känns svårt, ointressant eller meningslöst att rösta – så är detta ett skäl starkare än något annat.
Så kan ungdomar upptäcka ett fritt Europa även i kommande generationer.
