Osynliga förluster i offentlig sektor kostar också skattepengar

Logiken är enkel men förledande. Om det vore så skulle offentlig sektor med monopol alltid leverera mest och bäst, utan något läckage av pengar. Inget skulle ju försvinna i ”vinstutdelningar”. Tyvärr är det inte så enkelt. Spegelbilden av vinster är förluster. Ett företag i monopolställning kan höja priserna för att nå vinst utan att öka effektiviteten. I ett offentligt monopol motsvaras det av att man kan leverera mindre och sämre för de pengar man får eller kräva högre ersättning i form av mer skattepengar för att åstadkomma samma kvalitet som tidigare. I dag talas det lite om dessa förluster och kostnaderna för dem. Allt i debatten handlar om vinster i privata företag som säljer tjänster till offentlig sektor.

Det är svårt att mäta exakt hur mycket som försvinner i ineffektivitet i offentlig sektor. Men Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi gjorde ett ambitiöst försök i en rapport 2016: Mer än tur i struktur – en ESO-rapport om kommunal effektivitet.

Rapportförfattarna Magnus Arnek, Tore Melin och Anders Norrlid jämförde svenska kommuners äldreomsorgs- och skolverksamhet. Beräkningarna indikerade att om alla kommuner fick ut lika mycket som de bästa skulle de kunna effektivisera 10 till 15 procent utan att försämra kvaliteten. Eller att få ut motsvarande mer för samma pengar som i dag.

I beräkningen togs hänsyn till kommunernas olika förutsättningar. För att mäta kvaliteten användes officiell statistik från kommuner och regioner. Rapportförfattarna poängterade att det inte är möjligt att värdera varenda kommuns exakta förhållanden och att statistik inte ger alla aspekter på kvalitet och prestationer. Men benchmarking, jämförelser med andra liknande aktörer, är på det stora hela ett effektivt revisionsverktyg.

För den enskilda kommunen eller regionen går det självklart att jämföra sig med andra i liknande situation för att se vilka arbetssätt de funnit för att få ut så mycket som möjligt för skattepengarna inom olika verksamheter. Ett annat sätt är att låta utomstående aktörer leverera motsvarande tjänster, för att se vilket pris och vilken kvalitet de åstadkommer.

Men går det verkligen att jämföra produktion av varor med verksamheter där det är människor som både ger och tar emot tjänsterna? Det finns väl bara ett sätt att tjäna pengar på i vård, skola och omsorg – att dra ner på personalstyrkan?

Ekonomen William Baumol har fått namnge svårigheterna att höja effektiviteten i tjänstesektorer där det krävs mänskliga händer, Baumols sjuka. Den är delvis en chimär. Dels eftersom det inte går att förutsäga tekniska språng. Som att en föreläsare på nätet kan nå studenter över hela världen. Som att kirurgi kan utföras helt eller delvis av robotar. Som att diagnoser kan ställas på distans. Som att dialys kan ersättas av transplantation.

Men också för att teknik, utbildning och organisationsförbättringar kan medverka till mer välfungerande scheman, bättre kontroll på anställdas hälsa, att underlätta fysiskt tunga lyft och att förenkla administrationen bakom.

Och inte minst: en verksamhet som lever i sin egen värld, utan omvärldstryck på förändring, riskerar att försämras och allt ineffektivare. En annan försvarsmekanism i verksamheter som inte fungerar optimalt är att börja finna orsakerna till egna misslyckanden hos andra. Så känns det ofta när konkurrenter dyker upp.

Det betyder inte att alla former av vinster är ett resultat av kvalitetsförbättringar och effektiviseringar. Att köpa en tjänst för en viss peng alldeles oavsett standarden på det som levereras tillbaka är lika dumt som att bara låta egna verksamheter rulla på utan kontroll. Men att tro att vinst alltid är dumt bara för att det handlar om tjänster som vi valt att betala med skattemedel är en helt felaktig slutsats. Däremot handlar allt om vilka styrmedel den offentliga sektorn i egenskap av köpare använder sig av. Om det borde debatten handla.