Petter Birgersson: Passar vi oss inte får Sverige skuldsanera igen om 20 år
Det är lätt att glömma i vilken knipa Sverige satt i för drygt 30 år sedan. De flesta av dagens högsta politiker var unga då, andra var barn – om ens det. Sverige var rejält nere för räkning, låneskulden hade under decennier skjutit iväg, den svenska kronans kurs kunde inte längre kontrolleras och lånevillkoren styrdes av den som lånade ut. Göran Persson (S), finansminister och senare statsminister, beskrev det som att han fick krypa inför finansvalparna på Wall Street.
Arbetslösheten drog iväg, folk hade svårt att behålla sina bostäder och den offentliga sektorn genomgick stora besparingar. Sverige hade på bara ett par decennier gått från ett av världens rikaste länder till att vara extremt ekonomiskt utsatt.
Det etablerades nya regler, ett finanspolitiskt ramverk, för hur mycket stat, regioner och kommuner fick låna och öka utgifterna. Genom åren har de där reglerna mildrats och ofta har det hetat att de varit för hårda. Det är helt sant att reglerna inte har varit perfekta. Framför allt för att de inte varit tillräckligt tydliga med att skilja på investeringar i och underhåll av infrastruktur och på att sätta sprätt på skattepengar på vad som i familjebudgeten skulle gå under ”nöjen och övrigt”.
Men ramverket har åtminstone fungerat för att inte de offentliga utgifterna skulle löpa amok igen.
Nu talar allt fler politiker om att släppa på de här kraven. Och inflytelserika nationalekonomer som Lars Calmfors tycker att det är dags att låta politikerna spendera mera – han går så långt att sätta ett underskottsmål (DN 8/1).
Nationalekonomer kan tro att det går att lossa en handbroms försiktigt och sedan drar man i den igen när det behövs. Så fungerar inte politiker. När de får vittring om att det är tillåtet att spendera, då kommer de att slåss om hur mycket som ska ösas iväg. För säg, var finns det inte hål som behöver fyllas? Och det kommer att gå till allehanda projekt som ges namn av ”klimat” och ”grönt” där ingen kommer att avkrävas någon egentlig redovisning för vad som egentligen åstadkoms. Det är som att öppna godisbutiken på vid gavel och säga till barnen ”ta bara av de nyttiga karamellerna”.
Men för den som längtar efter underskottsmål finns det ändå en sak att säga. Det kommer inte att vara något problem. Sverige befinner sig redan i en position där vi är tvungna att lägga rejäla offentliga resurser – skattepengar alltså – på att hjälpa Ukraina och Europa att försvara sig. Vi kommer att behöva alla medel för att bygga upp vårt eget försvar och vår egen motståndsförmåga på alla sätt, inte minst för att det civila samhället ska fungera i krissituationer. Till det kommer stora behov av underhåll och upprustning av trafikinfrastruktur och elförsörjning.
Det finns således mycket som talar för att Sverige inte kommer att klara av att hålla sig inom dagens ramar. Men det kräver snarare nya förhållningsregler till politikerna än att bara spräcka de gamla ramarna. Det behövs framförallt en prioriteringsordning och en rejäl utgiftsreform. Bidragssystem som missbrukas och rentav utnyttjas av organiserad kriminella måste stramas åt. Myndigheter ska koncentreras till offentlig förvaltning, inte hålla på med ideologiproduktion. Några stora utgiftspaket för offentliga tjänster åt vuxna mitt i livet finns det inte utrymme för – fler måste vara beredda att betala för mer ur egen ficka.
Och skattehöjningar? Det är en lika frestande som usel väg. Skatterna måste hållas tillbaka för att företagsamheten ska hållas vid liv och nya jobb växa fram, det är nämligen också motståndskraft och välstånd. Att medborgarna har eget kapital, egna tillgångar, är en styrka för samhället som helhet. Det är en illusion att ett starkt beroende av staten gör människor och landet rikare.
Så visst – gärna nya förhållningsregler. Men håll godisbutiken stängd för politikerna.
