Samarbete polis och försvar är inte Ådalen

Det är därför självklart att sådant tal väcker reaktioner, oavsett om förslaget kommer från Sverigedemokraterna eller Socialdemokraterna eller en borgerlig regering. Faktum är att 2018 var dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) inte helt avvisande till Jimmie Åkessons (SD) förslag om att sätta in militär mot gängen: ”Vi tittar på vad det finns för möjligheter, jag ser inte det som den första lösningen, men vi ska titta på hur vi får bort gängkriminaliteten.”

Dåvarande justitieminister Morgan Johansson (S) förklarade dock att ”Vi har de polisiära resurser som vi behöver ha för att stävja det här våldet. Vi har kraftsamlat just i de områden vi pratar om.” Moderatledaren Ulf Kristersson, då i opposition höll också emot: ”blanda inte samman militär och polis” (SVT 17/1 2018).

2023 har Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson anslutit sig till linjen om att försvarsmakten ska kunna vara polisen behjälplig, men när det ska konkretiseras nämner hon exempelvis bevakning av byggnader, som regeringskansliet, vilket i hög grad sköts av ordningsvakter (DN 28/9).

Exakt på vilket sätt det skulle ha någon avgörande betydelse för kampen mot gängen är oklart. Men det är knappast frågan om att militär ska sättas in med skarpladdade vapen mot bankrånare i fredstid.

Statsminister Ulf Kristersson (M) och justitieminister Gunnar Strömmer (M) var dock en smula tydligare efter sitt fredagsmöte med rikspolischef Anders Thornberg och överbefälhavare Micael Bydén. Ett regeringsbeslut kommer att ge polisen och försvaret uppdraget att ge och ta emot hjälp inom gällande lagstiftning, lät ministerduon meddela. Det kan handla om sprängmedelskompetens, it-utredningar och helikopterlogistik eller analyser för att bedöma framtida risker. FRA ska dessutom i högre grad bidra med sin underrättelseverksamhet för signalspaning mot gränsöverskridande grov brottslighet.

Statsministern förklarade också att i ett andra steg måste lagen ändras för att efterfråga hjälp i gråzonssituationer ”där det inte är uppenbart vilket hot Sverige ställs inför”.

Den första delen är egentligen inte kontroversiell alls. Det finns redan formellt och informellt utbyte mellan polis och försvarsmakt och att regeringen ger ÖB och rikspolischefen ett uppdrag förtydligar att de ska stärka det. Det behöver inte innebära att resurser urgröps, snarare kan båda myndigheterna tjäna på ett sådant intimare samarbete.

Den andra delen handlar om vad de där gråzonerna i polisiärt och militärt samarbete består av. Men det speglar också hur hotet mot Sverige ser ut. Fientliga makter kan använda olika medel för att störa Sverige. Det krävs inte mycket fantasi för att inse att uppmuntra eller finansiera sådant som skapar oro i befolkningen, stör svensk ordning eller försvårar svensk Nato-anslutning kan höra dit.

I en sådan situation är knappast heller givet att vattentäta skott mellan polis och försvar är det som gynnar svensk säkerhet. Det gör däremot kunskaps- och erfarenhetsutbyte. Det går självfallet inte att tro att försvarsmakten ska göra polisens jobb. Det ligger inte i uppdraget och för det finns inte heller resurser.

Däremot är det bättre att Sverige är förberett på olika scenarier än att ansvariga politiker åter tas på sängen av en utveckling de borde ha sett komma. Talar man om gråzonerna på förhand blir det också väsentligt mycket enklare att hantera dem när de kommer. Då snarare minskar än ökar sannolikheten för att något motsvarande Ådalen ska inträffa 100 år senare.