Schymans fred är Putins
Flera dygn efter att Ryssland skickat raketer mot bostadshus i Dnipro i södra Ukraina pågår fortfarande räddningsarbetet. Människor grävs fram under rasade byggnadsmassor. Hur många som dog i attacken är ännu oklart. På söndagskvällen hade 30 kroppar hittats.
Ukrainainvasionen är ett ensidigt krig med en skyldig part. Kriget – cyniskt kallat specialoperation – är inlett av en stat, Ryssland, med ambitionen att utrota en annan stat, Ukraina. För de flesta är det självklart. Men propagandan från Kreml når ut till både inflytelserika Trump-trogna republikaner i USA och till vänsterpolitiker i Europa.
I Sverige får Simrishamnpolitikern och den tidigare ledaren för Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ, Gudrun Schyman, uppmärksamhet i P1 för sina idéer om fredsförhandlingar där båda parter ska ge och ta. Vad det anfallna och delvis ockuperade landet ska göra för eftergifter framgår inte när Gudrun Schyman yttrar sig ”Jag sitter inte vid förhandlingsbordet. Men det är väl ganska rimligt att tänka sig att det finns saker som man kan diskutera och att det kan innebära förflyttningar av positioner på bägge håll.”
Gudrun Schymans position beskrivs än mer i vänsterfeministiska sajten Fempers. Budskapet kan summeras i följande utvalda meningar: ”Den påtagliga oviljan att förhandla leder oss till frågan om i vems intresse kriget fortgår? Det här är frågor som måste kunna ställas utan att den som frågar ska bli utpekad som Putin-kramare.”
Som om det finns två parter som vill ha krig. Som om Ukraina någonsin har velat ha annat än sitt territorium i fred och bygga upp sitt eget land. Som om det finns någon regering i väst som har haft något som helst intresse av ett krig med Ryssland.
Det är Ukrainas närmande till väst som bekymrar Putin och det övriga ryska ledarskapet. Det är en västlig gemenskap som också Ryssland hade kunnat fortsätta att vara en del av. Europeiska och amerikanska företag investerade stort i Ryssland, även när det ekonomiska läget var extremt uselt efter kommunismens fall. Ikea är ett sådant svenskt exempel. Ryssland blev en del av Natos Partnerskap för fred. Tyskland öppnade gaskranarna. Grannländer som Sverige rustade ner sitt försvar.
Den västliga tron på att handel och välstånd skulle överbrygga gamla konflikter och göra Ryssland till en del av väst var stor. Gjorde väst misstag under de gångna seklen? Absolut. Främst uppenbart genom att inte förstå Putin och det ryska ledarskapet. Säkert också genom att inte stödja oppositionen tillräckligt.
Men det finns inget som på minsta sätt ursäktar annekteringen av ett grannlands territorium. Det finns ingen skuld att lägga på någon annan än Ryssland för en fullskalig invasion som skedde i syfte att avsätta en demokratiskt vald regering och överta landet. Den som letar efter den skulden har en skev utgångspunkt.
Kriget mot Ukraina är Putins version av ”fredlig samexistens”. Vad den ”fredliga samexistensen” innebär har FOI:s Gudrun Persson förtjänstfullt förklarat vid årets tal Folk och försvar: ”I klartext betydde det att Sovjetunionen skulle dominera sina grannar och sina lydstater.” Detta begrepp har Ryssland under Putin förts in i den ryska konstitutionen.
När Rysslands krig drar ut på tiden och ekonomin sviktar i Europa föreligger det en stor risk att intresset för att försvara Ukrainas frihet flagnar. Det möjliggör att fler som vill grumla synen och tala om krigshets på båda sidor får utrymme.
Då gäller det att inte tröttna. Det gäller att fortsätta att markera mot villfarelserna och att tala om att det Ukraina behöver är mer västligt militärt stöd för att rädda sitt land från ondskan.
