SD:s otydlighet är farlig
Det har alltid funnits grupper som hyst en överslätande attityd gentemot diktaturen. Sammanslutningar som ställt upp på bilden av två likvärdiga system som står emot varandra, där nedkylning och fred uppnås genom att båda sidor slutar att provocera motparten.
För den politiska vänstern har dessa rörelser under lång tid varit ett bekymmer. De västliga demokratiernas brister – verkliga och inbillade – uppförstoras och blir tunga ingredienser i en kålsuparteori. Sovjetmakten kunde inte ställas till svars för sin ondska utan allt skulle ses som en reaktion på västvärlden och USA. Om alla statsmän bara skrev på ett konvolut, så vore fred.
Det vore det förstås. Om alla nu lade ner sina gevär. Tyvärr vet vi att så inte är fallet. För den som inte står ut med det som utgör demokratin – fria val, opposition och institutioner som upprätthåller maktfördelning – har alltid geväret riktat inåt mot de egna och utåt mot omvärlden.
I andra politiska rörelser finns samma märkliga förhållanden till auktoritära regimer och diktaturer. När Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson pressades i SVT 30 minuter om han skulle välja Macron eller Biden framför Putin så blev hans reaktion att frågan är felställd, eftersom Åkesson inte gillar någon av dem. Det handlar om kontexten, enligt SD-ledaren. Åkesson påtalade samtidigt att om han ska välja mellan ett demokratiskt och ett auktoritärt system så är valet givet. Det är viktigt att lyssna på hela resonemanget, Åkesson jämställer inte demokrati med diktatur. Men i vilken kontext Putin skulle gå att jämställa med Macron eller Biden framgår ändå inte. Åkesson hade kunnat angripa frågeställningen men samtidigt vara tydlig med att han i alla lägen väljer demokrater före despoter.
Det är nu inte den främsta anledningen till att fundera över Sverigedemokraternas förhållande till och syn på Kreml och Putin. Jimmie Åkessons företrädare som partiledare, Mikael Jansson, representerade länge SD i riksdagens försvarsutskott. När Dagens Nyheter (6/2) frågar Jimmie Åkesson om han synpunkter på att Mikael Jansson snart efter att han lämnat SD åkte till Ryssland för att delta i ett möte där Kreml samlade potentiella samarbetspartner svarar Åkesson luddigt: ”Ingenting, jag har faktiskt inte ens noterat det förrän du berättade för mig nu, jag har inte reflekterat över det över huvud taget. Han är inte ens medlem i partiet längre.”
Det är inte ovanligt att Åkesson ger den typen av svar, att han ingenting visste, när det är känsliga frågor. Men det borde inte vara särskilt svårt att markera tydligt emot, och att SD borde haft en annan företrädare i försvarsutskottet, om det är vad Åkesson menar. Ungefär likadant låter det när han glider undan frågor om vilka formuleringar som finns på SD:s hemsida om säkerhetspolitik. Det borde inte finnas någon tvekan när Åkesson redogör för SD:s ståndpunkter i en så avgörande fråga, om man har ändrat sig och i så fall varför. Han är ändå partiledare.
Sverigedemokraterna ger ett fortsatt osäkert intryck på den säkerhetspolitiska fronten, vilket en eventuell borgerlig regering bör vara högst uppmärksam på. Precis som socialdemokratiska regeringar har haft anledning att vara observanta främst vänsterut men också mot andra höga svenska företrädare som emellanåt slirat och slirar på sin syn på Kreml.
Både Socialdemokraterna och de borgerliga har, med övriga partiers historia och nutid i åtanke, all anledning att vara extremt skärpta i sin analys av och kommunikation om det säkerhetspolitiska läget. De bör främst visa att oavsett kommande regering så håller man ihop om detta. Det är en part som är aggressiv och i en sådan fråga råder inte någon fråga om balans. Förövaren är förövaren.
Demokrati handlar om att slåss om makten. Men en förutsättning för att upprätthålla den är enighet mot yttre hot och mot auktoritära angriparregimer. Varje otydlighet om vad som gäller är något som gynnar den sida vars mål är just att splittra oss, de som vill visa att demokratin är svag. Det är den inte om vi håller ihop i försvaret av den.
