Sikta rätt med försvarspengarna
Det är nog få som tycker att det är roligt att behöva lägga pengar på militärt försvar. Men i en krass verklighet är det dyrare att inte göra det. Det bästa sättet att undvika krig är att bygga försvar och att upprätthålla det. Att låta bygget förfalla är alltid ett dyrt och dåligt val. Det är en dyr läxa för Sverige.
Över tid är flera regeringar ansvariga för att det svenska försvaret inte prioriterades, rentav bortprioriterades. Det förändrade omvärldsläget har inte inträffat över en natt. Putins ambitioner har varit tydliga både i ord och i handling. Att många ansvariga politiker och diplomater in i det sista inte trodde på en fullskalig invasion mot Ukraina är tyvärr bara ytterligare ett bevis på att man inte har läst Putin rätt och att dövörat slagits till mot varningsorden.
Borgerliga partier, inte minst Liberalerna, har länge tryckt på både för Nato-medlemskap och för rejält ökade försvarsanslag. Regeringen lanserar nu en plan för att nå en försvarsbudget på 2 procent av BNP, men lägger inte fast ett slutår för målet. Det sker samtidigt som kriget redan är i Europa och flyktingarna kommer i hundratusentals, rentav miljontals, från Ukraina.
2 procent av BNP är i linje med Natos mål. Det är också det Tyskland, tillsammans med en enorm engångssatsning, slagit fast i en totalomvändning i sin syn på försvaret och på Ryssland. Det är alltså inte en tillfällighet att regeringen håller sig till den siffran. Men att öka försvarsanslagen, om det så är i termer av x antal miljarder kronor eller x antal procent av BNP, är den lätta biten. Den svåra biten är att se till att pengarna hamnar där de ska, att man lyckas få ut något av dem. Försvaret skiljer sig inte från andra områden när det gäller att det kan vara knepigt att finna lämplig avsättning för snabbt höjda anslag. Det egentligt rimliga är att börja i änden av behov och se vad som är möjligt att uppnå på kort tid. Samtidigt är denna typ av procentsatser en indikation på vilka önskemål som enligt politiken är möjliga att uppfylla. Någon stridsfråga i politisk bemärkelse är inte frågan om behovet av ett återupprättande av det svenska försvaret, däremot är takten och innehållet i säkerhetspolitiken fortsatt något som skiljer partierna åt.
Över det hela svävar frågan om Sveriges, Nordens och Europas försvar. Sverige befinner sig i den situationen att regeringen utgår från en strategi som förmodades verka stabiliserande och upprätthålla en europeisk säkerhetsordning. Den existerar nu inte längre, om den någonsin var annat än en chimär. Om det inte har varit uppenbart tidigare för alla så står det klart i dag att de västliga demokratierna måste hålla ihop. Om det är något budskap som regeringen, alldeles oavsett Nato-frågan, borde trumma in så är det detta.
Att bygga samarbeten är självklart bra. Men för svensk del finns inget löfte från något annat land om exempelvis soldater på marken. Försvarsgarantier finns inte på det sättet, vilket också försvarsminister Peter Hultqvist är tydlig med. Statsministerns ordval om att ett visst vägval för Sverige skulle verka destabiliserande var dessutom ur flera aspekter illa, inte minst då det även har bäring på Finland. EU är inget alternativ till en försvarsallians. Om något betyder ett utanförskap på det här området att Sverige måste ha ännu högre egen förmåga. Och det snabbt, vilket är en svår kombination.
Finansiering av försvarsanslagen bör främst handla om prioritering i statsbudgeten och om belåning. Ökat skattetryck överför kravet på den ekonomiska prioriteringen till hushållen. Det är svenska hushåll som just nu drabbas av ökade priser främst på energi, något som med all sannolikhet också kommer att spilla över på andra områden.
