Naomi Abramowicz: Självcensur gör oss dummare

För drygt tio år sedan myntade statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson begreppet ”åsiktskorridoren”. Han definierade det som ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”.

I ESO-rapporten Talande tystnad? har statsvetarna Sten Widmalm, Thomas Persson och André Casselbrant tittat närmare på vilka idéer som ryms i den svenska åsiktskorridoren. De har undersökt vad människor känner att de kan – och inte kan – säga.

Rapporten visar att hälften av de svarande censurerar sig själva av rädsla för att andra ska uppfatta deras åsikter som stötande. Självcensur är vanligast i sociala medier, sen kommer arbetsplatsen och universitetet eller skolan. Det handlar framför allt om åsikter relaterade till invandring och integration, på en andraplats kommer politisk och religiös extremism. De som upplever att de behöver tala tyst om sina åsikter är främst sverigedemokrater, följt av kristdemokrater och moderater.

Det är beklämmande att så många knyter näven i fickan, men inte förvånande. De rådande normerna i samhället byts ut i en allt snabbare takt, dessutom har de blivit allt fler. Något som har lett till att närmast varenda samtalsämne kan bli potentiellt sprängstoff. Att snacka om vädret kan bli till en diskussion om klimatförändringar och ett besök till simhallen kan leda till en debatt om könsseparata badtider och religiös extremism.

Men det handlar inte bara om att det är svårare att föra en rimlig konversation utan att råka uppröra någon, utan vilka konsekvenser det får när människor ständigt vaktar sin tunga. Självcensur gör samhället ängsligare och dummare. De bästa idéerna uppstår inte när alla nickar samstämmigt. De uppstår när åsikter prövas mot varandra och när ens meningsmotståndare tvingar en att komma på bättre argument. Därför är det oroande att självcensur är så vanligt inom universitetsvärlden, en arena som är beroende av att idéer kan yttras utan rädsla för repressalier.

Självcensuren har även politiska implikationer. När människor upplever att den så kallade eliten tiger ihjäl betydelsefulla politiska frågor kommer de sannolikt att lockas av mer radikala politiska alternativ som pratar om dem utan omsvep. Det kan också förklara Sverigedemokraternas framgångar de senaste decennierna.

Inget samhälle mår bra av självcensur. Demokratin är beroende av att människor kan uttrycka sina åsikter utan att behöva frukta för att man ska bli av med jobbet, eller förlora sina kolleger och vänner. Dessutom skapar det misstro människor emellan när man varken vågar säga vad man själv tycker eller kan lita på att andra yttrar sin sanna mening. Det kan öppna upp för konspirationsteorier och i förlängningen försvaga tilltron till samhällets institutioner.

Det finns inget mirakelmedel för att vända utvecklingen. Men en bra början är att inte avfärda människor som mindre vetande eller onda på grund av deras åsikter, något som har blivit alldeles för vanligt i samhällsdebatten. Att behandla människor med respekt är ett enkelt sätt att bredda åsiktskorridoren, för att använda Ekengren Oscarssons terminologi.