Skolan får inte styras av social ingenjörskonst
Friskoledebatten har vevats många varv. Så många att argumenten snurrar runt i en evig cirkel. Ibland handlar det om orättvisan med kösystemet, att alla inte har chans till de attraktivaste skolorna. Ibland om att friskolorna saknar legitimerade lärare och egentligen är sämre, att de bara drar de bästa eleverna till sig. Ibland om att de etablerar sig i utanförskapsområden bara för att få del av en större skolpeng. Ibland om att ägarna tjänar pengar i form av vinstutdelning. Ibland om att friskolorna sätter glädjebetyg. Ibland om att de sänker lönerna för lärarna. Ibland om att koncerner får attraktiva hyresuppgörelser med kommunerna. Ibland om att skolorna bidrar till segregation. Ibland om att religiösa extremister kan driva skolor.
Det finns fog för en del av kritiken, medan andra överdrifter och motsägelser gör att det mer handlar om att friskolorna ska bort än om att få till något som blir bättre för eleverna. Allt medan det låter som att man med enbart kommunala skolor snart skulle uppnå den magiska ”likvärdiga skolan”, den som ingen egentligen kan definiera och alla vet aldrig har existerat.
Det finns sätt att förbättra dagens system utan att omkullkasta det som är bra med friskolor. Som att se till att bedömningarna i form av betyg blir någorlunda jämförbara. Det kan handla om central rättning och om att begränsa betyg som utgör grund för gymnasieintag till ämnen med nationella prov. Man kan övergå till gemensamma slutprov för att pröva kunskaper eller ha mer av antagningsprov till högre utbildning. Ett allmänt sök till skolor vid ett visst datum kan göra att alla har lika stor chans att komma in på den önskade skolan. Det är även rimligt att se över hur kostnader för att garantera skolplatser åt alla ska hanteras. Så länge kommunen har det formella ansvaret för barns skolgång bör också kommuner ha större befogenheter att säga nej till etableringar. Kommuner bör också ha rätt att följa upp skolors verksamheter och att ställa krav på dem. Ansvariga för kommunens skolor ska självklart ha ambitionen att den egna verksamheten ska hålla högsta nivå, att överlåta skolutveckling till friskolorna duger inte.
Det brukar hävdas att friskolor ökar segregationen. Det är dock den mindre påverkan i sammanhanget. Den klart avgörande för segregation är boende. Samtidigt är förskolor och skolor som drivs som kooperativ, där det krävs föräldrainsatser och engagemang, mer segregationsskapande än de stora koncernernas skolor.
Dock är det föräldrakooperativen och de mindre enskilda skolorna som gör det möjligt att fortsatt bedriva skolverksamhet utanför städerna eller som erbjuder alternativ till den kommunala i småstäder, som Nils Holgersson-skolan i Simrishamn. De stora koncernerna är knappast heller intresserade av att driva verksamhet i byarna på Österlen eller Söderslätt.
Partierna tävlar numera med varandra i åtgärder som är inriktade mot bostadsområden med stor utomeuropeisk befolkning. Områden där kvinnor föder många barn, där islam är en stor religion, där många inte talar svenska eller dålig svenska, där sysselsättningen är låg och där brottsligheten är stor. Socialdemokraterna lade exempelvis på måndagen fram förslaget om obligatorisk förskola från tre års ålder om föräldrarna är nyinvandrade – det veckan efter att Liberalerna föreslagit något som liknar obligatorisk förskola från 2,5 år om språkkunskaperna är svaga. Partierna kopierar varandra– men däremellan haglar anklagelserna om rasism. Det hela är både pinsamt och samtidigt ett erkännande av att invandrings- och integrationsfrågorna inte togs på allvar i tid.
Även när kommuner bygger nya skolor eller utvidgar dem till att omfatta också högstadium uppstår frågan om segregation. Så är fallet med Skegrie skola som ska byggas ut för att kunna ta emot eleverna upp till årskurs nio istället för att ungdomarna då ska åka in till Trelleborg. Det beslutet motsätter sig Socialdemokraterna med hänvisning till segregation, då Skegrie med villabebyggelse har en annan befolkningssammansättning än Trelleborg (Trelleborgs Allehanda 14/8). Ska man vara krass skulle det resonemanget i så fall gälla redan från förskolan. Vad sägs om obligatorisk 30 timmars förskola från två års ålder med lottad placering inom kommunala verksamheter som anti-segregations-verktyg?
Politiker kan välja att sätta det överordnade målet att integration på systemnivå är viktigare än familjers rätt till val och möjlighet att söka det man anser vara trygg uppväxtmiljö för barnen. Politiker väljer då att inta kontrollspakarna över medborgarna för åtgärda samhällsproblem som skapats under decennier av politisk naivitet.
Vad kan gå fel?