Smolk i glädjebägaren
Förra året må flera musiklegendarer ha dött. Det kommer att hända även i år, och det är trots allt underligare att så många av de en gång hårt festande rockhjältarna fortfarande lever.
Värre med 2017 är den hotande tillkomsten av en ny världsordning. Den kommer inte att rubbas av att Sverige tar plats i FN:s säkerhetsråd och inleder med en ordförandemånad. FN är en svensk favoritorganisation, men som skydd för mänskliga rättigheter i krig är den inte mycket att beundra.
I FN:s säkerhetsråd är det de permanenta medlemmarna som i praktiken styr med sina veton. Och de korten spelar alla stormakterna efter eget tycke. FN är ett redskap i deras händer.
Upprepade gånger har denna skapelse för världsfred visat upp fullständig impotens när det kommer till att agera för att skydda civilbefolkning från mordiska regimer och extremister. Ingen i Mosul eller Aleppo sätter något hopp till blå hjälmar. Irakiska armén och kurdiska peshmergas lämnas att ta markstriderna mot IS. Assads regering bombar sin egen befolkning med stöd av en ständig medlem i säkerhetsrådet – Rysslands Putinregim.
Redan under president Barack Obama har USA backat från sin roll som världspolis. Osäkerheten kring Donald Trump är gigantisk. Hans förhållande till makten, till Ryssland och till det egna republikanska partiet kommer att prövas redan under de berömda 100 första dagarna.
Med Donald Trump som president är det troligt att USA i än högre grad låter bli att ingripa i världens oroshärdar.
Kan det då vara något bra? Historien har ju med all önskvärd tydlighet visat att USA ofta misslyckats i polisrollen, både genom att agera och att inte agera. Stödet till Mujahedin i Afghanistan under Sovjetockupationen kom att slå tillbaka mot USA genom bildandet av al-Qaida, och invasionen av Irak ledde i förlängningen till grundandet av IS. Men när USA backar finns ingen kvar för att skydda civila från extremister och för att hålla emot regimer som mördar sin egen befolkning.
Då öppnas för en ny världsordning. En världsordning där USA har backat till förmån för Ryssland och Kina när det gäller att sätta agendan i konfliktzoner. De båda ländernas regimer har som utgångspunkt att exempelvis kriget i Syrien handlar om inre politiska angelägenheter. Det betyder att diktatorer och diktaturer ska skyddas och understödjas.
I Syrien har Ryssland agerat militärt för att se till att den brutale diktatorn Bashar al-Assad lyckats återta greppet om stora delar av landet. Priset har invånarna i Aleppo fått betala. Nu är det Ryssland som sitter på trumf och ska förhandla fram ”fred” i Syrien. Putin är en skicklig propagandaspelare. Allt ryskt hot är inte militärt. Det bör också vi i Sverige vara mycket uppmärksamma på.
Om ett amerikanskt presidentval påverkas av hackade mejl går det att föreställa sig vilken påverkan ryskt agerande kan ha i Sverige.
Propagandan för Putins regim når oss på flera sätt. Ursäkterna och sympatierna kommer från etablerade politiska och kulturella kretsar och från nationalextrema partier. Putinvänliga ”dokumentärer” sänds i SVT.
Få svenskar är över huvud taget medvetna om det ryska intresset för att påverka Sverige. Därför är vi också extra intressanta. Det finns roligare och billigare sätt att störa Sverige än genom att höja skarpladdade vapen.
2016 var upptakten. 2017 kan vi hoppas på att det hela visade sig vara ett stort missförstånd. Men konfliktytorna är så stora och skarpa att det är svårt att vara optimist. Det trots att året börjar med Sverige som ordförande i FN:s säkerhetsråd.
