Petter Birgersson: Studenten är ingen hetstävling
Att fira studenten har blivit en svensk ritual för att markera övergången från ungdomslivet till vuxenlivet, snarare än ett sätt att fira en examen. I början av det förra seklet såg det helt annorlunda ut. 1905 var det 4 procent av en hel årskull 19-åringar i huvudstaden Stockholm som tog mogenhetsexamen från det avgiftsbelagda läroverket. 80 procent av dem var unga män. För ungdomar på landsbygden var det ännu sällsyntare att läsa vidare på den nivån.
De kommande decennierna kom andelen studenter att växa rejält, det blev möjligt för fler läshuvuden att gå vidare i teoretiska studier. Det sista året för den gamla sortens studentexamen, 1968, var de unga kvinnorna lika många som de unga männen. Omkring 40 procent av 19-åringarna tog studenten då.
Sedan dess har gymnasiet fortsatt att förändras rejält, med en mängd olika program med olika inriktningar, såväl praktiska som teoretiska, och utan formella examensförhör på den stora dagen. Gymnasieskolan har blivit en förlängning av grundskolan – om än inte obligatorisk – och ses mer eller mindre som en nödvändighet för att få arbete. För en stor andel kommer den viktigaste utbildning mot arbetslivet i nästa led, högskola och universitet.
Många icke-traditionellt akademiska yrken har i dag högskoleutbildningar som inträdesbiljett. I åldersgruppen 25-34 år är det numera över hälften av svenskarna som har eftergymnasial utbildning (Ekonomifakta). Utbildningstiden har förlängts, familjebildandet har senarelagts och etableringen på arbetsmarknaden förskjutits.
Studenten har inte samma formella status som förr, mössan är mer en markering att ett stadium i livet har passerats än ett bevis på bildningsnivå. Det uppfattas av en del som en devalvering av dess värde, vilket det kanske på sitt vis är. Men även om traditionens betydelse har förändrats finns det något fint i dess nuvarande form, där mössan markerar ett första språng mot självständighet och oberoende. Kanske begreppet ”mogenhetsexamen” har anledning att göra comeback?
Samtidigt betyder det att utanförskapet för dem som inte alls klarar sina gymnasiestudier, av alla de olika skäl som livet lär oss är möjliga, kan kännas större. Att se kompisar passera steg som man själv inte förmår är också en börda att bära.
Den ekonomiska tyngden av att ta studenten är något som återkommer varje år, med rapportering om att kostnaderna har ökat. Det har förstås alltid varit så att kostym, klänning, mössa, bal, fest och allt runt omkring kostar pengar. Liksom att föräldrar har olika förutsättningar att klara av det. Säkert är det är lätt att dras med i en jämförelsehets, eller att tro att saker är obligatoriska som inte alls är det.
Var och en kan också, precis som i alla sammanhang i skola och fritid, tänka över vad man som förälder bidrar med till helheten genom att anamma filosofin att endast det dyraste är bra nog för mitt barn. För i själva verket är det kanske inte så mycket den egna prestationen, utan gemenskapen och det steg man tar tillsammans med andra som firas dessa dagar när de vita mössorna tas på.
.
