Petter Birgersson: Svenskarnas skepsis till privata aktörer är ett misslyckande för företag inom skola, vård och omsorg
När svenskarna tillfrågas om det ska vara tillåtet med vinstdrivande företag i sjukvård så svarar en majoritet nej. Och övertygelsen har stärkts med åren, i SOM-institutets senaste rapport Svenska trender anger 70 procent av de tillfrågade att de är emot att vinstutdelning ska tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg. På frågan om mer sjukvård och äldreomsorg ska bedrivas privat ligger de jakande svaren på runt 15 procent. I början av 1990-talet såg stödet helt annorlunda ut, med toppar på nära 60 procent för stödet för mer sjukvård i privat regi.
Tyvärr har en del av frågorna i SOM-undersökningen förändrats genom åren, men klart är att stödet är mycket svagt och dalande för privat företagsamhet inom offentligt finansierade välfärdstjänster. Det borde väcka stort intresse – och oro – bland näringslivets organisationer och hos de enskilda företagen. Uppenbarligen är människor inte nöjda med vad de har fått ut av den förändring som skett sedan början av 1990-talet, då många av reformerna för offentliga tjänster genomfördes. Delvis på grund av Sveriges utsatta ekonomiska situation då, men också på grund av ett missnöje med vad det offentliga levererade och en önskan om mer inflytande – valfrihet – för medborgarna.
I dag är nästan allt det där bortsvept. Övertaget i debatten på området har solklart gått över till dem som kritiserar ”marknadsskolan”, ”utförsäljningar” och ”riskkapitalister”. Vinster och utdelning ses av många som något som knaprar på resurser. Andra kanske tänker sig att det handlar om moral, att det är fult att tjäna pengar på sådant alla behöver för att klara sig. Men i så fall borde det appliceras på allt från livsmedel via bostäder till läkemedelsbolag. Och hur mycket får en hjärnkirurg tjäna innan vederbörande blir oetisk? Eller är det bara just ägande och aktieutdelningar som skaver?
I skuggan av den negativa kritiken kommer de rapporter som talar om att friskolorna faktiskt presterar relativt väl och att privata vårdcentraler ger mer vård för pengarna än motsvarande som drivs av regioner.
Som Gabriel Heller Sahlgren, forskare vid Institutet för näringslivsforskning (IFN), skriver i DN 20 mars: ”Jag finner dock att elever i fristående skolor presterade mycket bättre än elever i kommunala skolor i Pisa 2022 – som alltså rättas externt och därmed inte påverkas av betygsinflation – även efter att man justerar för elevernas bakgrund.”
Eller den utredning som Region Gävleborg låtit göra som jämför vårdcentraler i egen regi och privat regi. Utredningsföretaget Sirona konstaterar i rapporten att de privata vårdcentralerna går med överskott medan de i regionens regi går med underskott. De egna vårdcentralerna är 18 procent dyrare. Efter att ha jämfört olika variabler mellan vårdcentralerna skriver Sirona i rapporten att det inte finns fog för hypotesen att privata vårdgivare har placerat sig i enklare geografiska lägen. Inte heller har de privata mindre vårdtunga patienter eller patienter med sämre socioekonomisk situation. Patienterna är dessutom mer nöjda med de privata vårdcentralerna.
Det är sällan frågan ställs i enkäter om människor föredrar bättre vård för lägre kostnad framför sämre vård till högre kostnad. Men svaren borde vara givna. Då borde det också vara intressantare att se på vilka system som faktiskt lyckas leverera bäst, i Sverige och i andra länder. Blir det mest vård och skola för pengarna i regioner där de privata företagen är få? Och är det verkligen länder där staten sköter allt som också ger mest tillbaka?
Skattefinansiering och privat utförande är komplicerat. Men även i ett system med skattefinansiering vore det ytterst märkligt om en form av utförande – det offentligt ägda och styrda – skulle vara det som presterar ojämförligt bäst när det kommer till just undervisning, sjukvård och äldreomsorg. Det stämmer inte på något annat område. Om inte svenska företag inom välfärdssektorn har misslyckats fullständigt så borde de också på flera sätt kunna styrka att de levererar välfärd i form av god undervisning, äldreomsorg och vård.
Det är besvärligt för arbetsgivar- och branschorganisationer som ska företräda alla sina medlemmar att vinna gehör för sin opinionsbildning. Här blir lätt intrycket hos allmänheten att det är själva vinsterna man försvarar, även när enskilda företag inte sköter sitt uppdrag. Och ur en skattebetalares perspektiv är fusk, dåliga resultat och stora vinstuttag inget som vinner gillande. Ska branschorganisationer medverka till något är det att göra det enklare för medborgare att göra kvalitetsjämförelser och att hålla uppe lägstanivåerna hos medlemmarna.
Men det stora ansvaret på att få upp allmänhetens förtroende ligger på dem som levererar: vård- och skolföretagen. Hittills förefaller de inte ha lyckats speciellt väl i den opinionsbildningen, åtminstone inte om man får tro SOM-undersökningen. Med tanke på att företagens existens i slutänden hänger på att skattebetalarna vill ha dem kvar, är det märkligt att de hittills har lyckats så dåligt med den uppgiften.
