Svik inte Ystads lasarett
Medicinavdelningen är en viktig del av Ystads lasarett. För akutmottagningen är det avgörande att det finns en väl fungerande avdelning där patienter kan läggas in. Det ena förutsätter mer eller mindre det andra. Därför var beskeden om en tillfällig stängning av medicinavdelningen extremt illavarslande. I Läkartidningen formulerade akutläkaren Steve Lu det drastiskt: ”Sjukhuset riskerar i princip att implodera.”
Ingen vill se det. Inte de anställda på lasarettet. Inte sjukhusledningen. Inte den politiska regionledningen. En tillfällig stängning blir gärna till något annat. Det gör det knappast enklare att behålla och rekrytera personal.
Ystads lasarett har en viktig funktion i skånsk sjukvård. Det finns inte något politiskt önskemål om att det ska avlövas. Tvärtom framhålls de mindre lasaretten som viktiga för att minska belastningen på Skånes universitetssjukhus, Sus. Sus är viktigt för hela södra Sverige, med mycket högspecialiserad vård. Det samtidigt som lokal fokusering på vissa större behandlingsområden, som höftoperationer, är ett bra sätt att utnyttja resurser och stärka de mindre sjukhusen. Välfungerande medicinavdelningar och akutmottagningar är ett annat bra sätt att avlasta. Plus att det även i Skåne är bra med lasarett som kan täcka behov utanför storstäderna, låt vara att vi inte lever med Norrlandsavstånd.
Kortsiktigt hålls medicinavdelningen i Ystad åtminstone delvis öppen med varierande plats- och personalantal. Att få till en långsiktig lösning med ordinarie personal på plats måste vara absolut högsta prioritet. Lösningarna med inhyrd personal är mycket dyrt och skapar bristande kontinuitet i alla led. Det blir en dyr och dålig lösning som inte fungerar långsiktigt, vilket har blivit plågsamt uppenbart den senaste tiden.
Så vad göra? De ekonomiska förutsättningar är en sak. På helheten saknas inte pengar, regionen gör inte underskott. Men däremot är det inte lika självklart att rätt pengar hittar ut till verksamheterna. Samtidigt förstår alla att kortsiktiga lösningar på personalfrågan blir dyra. Det måste gå att vrida rätt.
Sjuksköterskelöner är alltid i centrum. Förmodligen är det så att det finns en historisk skuld i att yrket betalade sig för dåligt förr och att kompetensuppbyggnad genom erfarenhet inte ger tillräckligt tillbaka. Den som byter jobb kan ha enklare att få upp sin lön än den som stannar på plats. Fler sätt att verifiera kompetens som utvecklas i jobbet och koppla löneutvecklingen tydligare till det, kan vara ett svar. En del pekar på att schemalagd arbetstid utanför vanlig kontorstid måste premieras mer, liksom att det är tydligt att den högre lönen är kopplad just till det åtagandet.
Osäkerhet i organisationen gör det svårare att rekrytera och behålla personal inom alla yrkeskategorier och ett avlövat lasarett blir förstås mindre attraktivt även för läkare.
Säkert handlar det även om ledarskap, och om cheferna har fått rätt förutsättningar att utföra ett bra jobb. De påtalade arbetsmiljöproblemen på Ystads lasarett, som bland annat lett till hot om vite från Arbetsmiljöverket, larmar om att det behövs översyn i alla led.
Det är svårt – kanske omöjligt – att utifrån ge en tillräckligt bra och korrekt bild av vari de huvudsakliga problemen består och hur situationen ska lösas. Som i alla organisationer finns det olika perspektiv och analyser även hos dem är inne i verksamheten eller har det styrande ansvaret för den. Men klart är att viljan från politiskt håll och från ledande tjänstemän också måste översättas i handling för att förbättra verksamhetens förutsättningar. Om en klyscha tillåts: en kris kan vara början till nödvändig förändring. Krisinsikt är hur som helst en förutsättning för det.
Ystads lasarett behöver en fungerande medicinavdelning och långsiktigt stabil verksamhet.
