Bo Pellnäs: Tragedin i Avdiivka visar ondskan i kriget
De första soldater som upplevde det moderna krigets fasor var de som stred på Västfronten 1914 –19. Båda sidor kunde efterhand gruppera tusentals kanoner och sköt stormeldar som varade i många timmar. Det medförde att de anfallande soldaterna tvingades framrycka i ett vattenfyllt månlandskap av leriga krevadgropar, närmast fiendens ställningar fyllda med taggtrådshärvor. Orkade några försvarare bemanna ett par kulsprutor räckte det ofta för att stoppa anfallet med stora förluster.
De som utsattes för artillerieldarna och överlevde utan livshotande skador förlorade ofta självkontrollen och förvandlades till darrande psykiska vrak. Tillståndet kallades ”Shell-chock” och betraktades länge som något ”riktiga krigare” inte drabbades av. Men läkarna kunde så småningom slå fast att det inte sällan berodde på hjärnskador till följd av detonationsvågen från en nära exploderande granat. Man lärde sig också att även de ”modigaste” dagligen förbrukade en del av sin motståndskraft, men även att den kunde förloras vid ett enda tillfälle, som när några av de närmast kamraterna sköts till köttslamsor inför betraktarnas ögon.
Det påstås att den ukrainska armén förlorade åtskilliga soldater när man övergav sina ställningar i Avdiivka. Det finns många möjliga orsaker till ett det går galet när man under hård beskjutning ska lösgöra förband och stödja deras tillbakaryckning. Viktiga chefer kan ha stupat vilket försvårar samband och ordergivning. Kanske kommer beslutet för sent, vilket kan innebära att starkt reducerade förband med många skadade agerar enligt ”rädde sig den som kan”. En mer eller mindre oordnad tillbakaryckning utan starka chefer på plats öppnar för panik och förlust av kontroll.
Den chef som beslutar att man ska överge sina försvarsställningar måste också kräva att oförbrukade reserver förs fram och grupperas så att de fångar upp tillbakaryckande soldater och inte minst mer oordnade hopar som kan tas om hand och föras till rimligt säkra platser för vila och omsorg.
Det är med stor ödmjukhet jag kommenterar striderna kring Avdiivka. Till mitt försvar kan dock sägas att jag har väl lika mycket på benen som alla andra svenska officerare. Inte ens Kongo-veteranerna på 1960-talet deltog i några större strider. Vi är några få som har hamnat i artillerield, jag själv i Afghanistan. Men det är en futilitet jämfört med verkligheten i Avdiivka. Vi vet ännu inte de fulla kostnaderna för försvaret av staden.
Men de räknas i lemlästade och bestående psykiska men hos många unga ukrainska pojkar och män. Inte heller vet vi hur många ryssar som offrades för en seger inför presidentvalet där Putin kommer att väljas. För var dag som kriget fortsätter blir det allt tydligare att vi måste stå upp mot den rena ondskan. Den europeiska rustningsindustrin måste få de statliga garantier som snabbt får hjulen att rulla.
Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk expert
