Alex Voronov: Ukraina kräver klarspråk

Med mindre än två månader kvar till EU-parlamentsvalet låter politikerna inte Ukraina ta plats i den svenska valrörelsen. Eller rättare sagt, alla pratar om Ukraina men på ett övergripande plan. Kandidaterna upprepar självklarheter utan att gå i närkamp med sådant som är svårt och kontroversiellt. Väljarna får inte se skiljelinjerna och politikerna missar att sätta agendan.

Det är min slutsats efter att ha lyssnat på en debatt 18 april med fyra EU-kandidater – Abir Al-Sahlani (C), Isabella Lövin (MP), Anna Maria Corazza Bildt (L) och Lisa Nåbo (S). Den hölls på Europahuset i Stockholm och arrangerades av organisationen Nordic Ukraine Forum. Agendan bestod av samma fyra Ukrainafrågor som jag föreslog för några veckor sedan: vårt stöd till Ukraina, ekonomiska åtgärder mot Ryssland, Ukrainas väg in i EU och villkoren för ukrainska flyktingar i Europa.

Visst sa de fyra en hel del klokt. Nåbo pekade på hotet från den europeiska ytterhögern som väldigt ofta intar ståndpunkter som passar Moskva och skadar Ukraina. Lövin lyfte fram Europas dubbelhet i att å ena sidan straffa Ryssland ekonomiskt och å andra sidan fortsätta köpa rysk flytande naturgas (LNG) och rysk olja som transporteras i ledningar.

Al-Sahlani upprepade att drägliga villkor för ukrainska flyktingar i Europa – barn, partners, föräldrar till soldater vid fronten – även bör ses som ett bidrag till ukrainsk uthållighet i kriget. Corazza Bildt underströk en mycket viktig sak, om än lätt inlindat, att svenskar och andra européer måste ge avkall på vissa kostsamma politiska krav till förmån för stödet till Ukraina.

Men kandidaterna tog sig inte riktigt an de centrala stridsfrågorna på de olika områdena. Al-Sahlani nämnde i förbigående att EU-gemensamma vapenköp för Ukraina behövs. Men det stannade där. Ingen plockade upp bollen trots att det finns mycket att säga. Ska EU via gemensamma lån skapa en pott för köp av vapen och ammunition för att skicka till Ukraina?

Industrikommissionären Thierry Breton föreslog i början av året en försvarsfond på 100 miljarder euro till bland annat detta ändamål. Det kan jämföras med EU:s återhämtningsfond efter covid-19 på 750 miljarder. Estland och Frankrike tillhör dem som driver på för EU-lån till detta medan andra, däribland Sverige, har hittills sagt nej. De senare är svaret skyldiga på hur EU i sådana fall får fart och volym på vapenleveranserna.

Och det räcker inte att vara allmänt för Ukrainas (och Moldaviens) framtida EU-medlemskap. Det gäller också att fila ner hindren. En utvidgning av unionen kräver reformer inte bara i kandidatländerna utan även i EU. Ett större EU förutsätter en minskning av jordbruksstöden och en förändring av EU:s institutioner och beslutsformer. Vetorätten i ministerrådet kan inte finnas i nuvarande form. Den frågan var helt frånvarande i debatten liksom den om den oljetransporterande ryska skuggflottan trots att saken diskuterades av EU:s regeringschefer i Bryssel i samma stund.

Det går inte att alltid prata om allt. Men när EU-kandidater uppmanas diskutera Ukraina så måste de vara konkreta och relevanta. Det är så man gör väljarna klokare och bidrar till rörelse i frågorna. Här har dessa svenska politiker tyvärr en del kvar att göra.