Vår eftersatta beredskap
Att tala om krisberedskap är besvärligt. De som varnar för hot av olika slag kommer oftast att ha fel, i den meningen att den varg de ropar om inte kommer, i alla fall inte just då. Många kommer att ha fel alltid, en del kommer att ha fel väldigt länge, medan några nästan kommer att överraskas själva av hur rätt de hade när en hel vargflock uppenbarar sig i skogsbrynet.
Under många decennier, framför allt sedan kalla krigets slut, har svensk beredskap inte tagits på tillräckligt stort allvar. Det gäller flera områden. I det som är känt som bilbältets, föräldraförsäkringens och curlandets hemland glömde man bort att tryggheten vilar på en tämligen skör tråd. Naturkatastrofer, smitthärdar, långvariga elavbrott, hackerattacker mot centrala it-system, ekonomiska stora krascher och militära operationer från främmande makt är inte bara fantasier. Flera av dem har inträffat de senaste decennierna, i Sverige eller utomlands så att de har påverkat Sverige och svenskarna i hög grad. Stormen Gudrun, tsunamin i Indiska oceanen 2004 och finanskrisen är några exempel.
Nu är vi mitt uppe i en ny kris, en som ingen riktigt har grepp om vad den får för konsekvenser. Vår nationella expertmyndighets tveksamma inledande kommunikation om riskläget har knappast lett till större klarhet. Medborgare och lekmän kan bara hoppas att myndigheternas experter har gjort rätt vägval och att smittkurvan kan sträckas ut så långt att sjukvården har en chans att möta alla de människor som kan förväntas bli i behov av intensivvård.
Många kritiker menar att Sverige saknar den beredskap i form av vårdplatser som exempelvis Sydkorea har uppvisat, ett land där man valt att testa stort och brett för att finna människor i tidiga smittlägen. Till skörheten i systemet hör också att sjukvårdspersonal kommer att smittas, och även där gäller att det allvarligaste är om många blir sjuka under samma period.
Att den pågående krisen utlöser en häftig ekonomisk nedgång, där flera branscher drabbas akut – föreställ er exempelvis vad det betyder för den i södra och östra Skåne så viktiga turistnäringen – visar att det gamla ordstävet ”en olycka kommer sällan ensam” äger sin riktighet.
Samtidigt som Coronaviruset och sjukdomen Covid-19 upptar det mesta av offentlig uppmärksamhet kom i veckan en årsöversikt från Militära militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must. Den påminner om att alla inte vill oss väl. Det heter bland annat att: ”Främmande underrättelseverksamhet i Sverige och mot svenska intressen utomlands ligger på en fortsatt hög nivå. Främmande makts inhämtning sker både personbaserat och tekniskt genom signalspaning och dator- nätverksoperationer.”
Vidare konstateras att: ”Den europeiska säkerhetsordningen har på ett avgörande sätt försvagats av Rysslands agerande. Tendensen är en tillbakagång för demokrati, rättsstatlighet, respekt för normer och folkrätt och för multilateralt samarbete.” och ”Det säkerhetspolitiska läget i Europa har förändrats. Ryssland har visat sig berett att bruka militära medel för att uppnå politiska mål.”
Must varnar för en ökad risk för militära incidenter och konfrontationer. Till säkerhetshoten läggs också kriminalitet, sabotage och terrorism. Även det är realiteter i Sverige, bland annat med flera bombdåd mot flerbostadshus.
Man kan fortsatt tro att de flesta ”vargen kommer” är höga röster om inbillade hot. Men beredskap handlar om att förbereda sig för det man hoppas inte ska inträffa. Det handlar om att förebygga att så att det inte sker och att ha kapacitet att möta det som ändå händer. Sverige har på många områden en beredskapsskuld som har byggts upp de senaste decennierna. Det är bara att hoppas att systemen – främst ansvariga myndigheter och sjukvård och äldreomsorg – ändå klarar av den pågående epidemin på ett bra sätt så att vi får mer tid att täppa till de största läckorna och luckorna i krisberedskapen inför att nästa kris, nästa varg, kommer.
