Världen kan bli bättre

Nog finns det goda skäl att vara oroad inför framtiden. På hemmaplan: arbetslöshet, utanförskap, usel regering, missmod … Utomlands: Putins auktoritära Ryssland, högernationalisters framryckningar i Europa, krigen i Ukraina och Syrien, IS-terror, hotet om brittiskt EU-utträde, Donald Trump, Erdogans Turkiet …

Just därför är det viktigare än på många år att komma ihåg vad det är som skapar välstånd och möjligheter för alla att få ett långt och bra liv. Demokrati, marknadsekonomi, tolerans, mångfald, öppenhet och rörlighet är några av huvudingredienserna. Men hur många politiker försvarar aktivt dessa värden i dag?

Nej, i stället är det inne att teckna den ena mörka bilden efter den andra. Framtidsoptimister är hopplöst ute. Därför är det inte konstigt att politiker väljer att berätta om vad som inte fungerar, särskilt inte om de är i opposition. I den meningen gjorde Moderaterna helt rätt när de på sitt stora Sverigemöte i helgen talade om hur blåljuspersonal utsätts för våld och hur kriminellas uppgörelser dödar oskyldiga.

Självfallet existerar alla de svåra utmaningar som radades upp ovan. De ska adresseras och hanteras. Men om politiska ledare följer strömmen i stället för att själva försöka sätta dagordningen ökar sannolikheten att de dåliga scenarierna blir verklighet. Det är farligt när stora, etablerade partier rycks med i pessimismen och saknar självförtroendet att tala om de värderingar som de i grunden tror på. I Moderaternas fall individens skaparkraft och samhällen formade av denna.

Tvärtom är det den starka staten som ska lösa problemen, enligt Moderaternas nya fempunktsprogram. Under överskrifterna ”Sverige ska fungera” och ”Plan för ett starkare Sverige” presenterades förslag om skärpta straff, fler poliser och förstatligad skola. Det är ord om nationen, kollektivet och trygghet som dominerade både partiledaren Anna Kinberg Batras och partisekreteraren Tomas Tobés tal.

Faktum är att moderatledningens resonemang påminner starkt om Socialdemokraternas retorik om att ”Sverige håller på att gå sönder”. ”Vi blir alla förlorare om inte Sverige håller ihop”, sade Tobé. Det är klyftor som ska överbryggas, snarare än människors drömmar som ska gå i uppfyllelse. Vi behöver en ”flyktingpaus” för att inte skaka om den svenska modellen för mycket. Detta resonemang bäddar på sikt för väljarströmmar till verkligt hårdföra populistiska och nationalistiska partier.

Många partier talar om vikten av politikutveckling och vässad kommunikation. Att tala om framtiden i positiva ordalag må uppfattas av partitaktiker som rena självmordet. Men frågan är om det inte vore bättre om de stod fast vid sina grundläggande värderingar även när det blåser och var med och genomförde viktiga reformer för att öppna upp svensk bostads- och arbetsmarknad. Missmodet måste bytas ut mot mod. Modet att med övertygelse sjunga om den ljusnande framtid är vår.

Sofia Nerbrand