Se upp för kobra i corona

Det spelar inte så stor roll om kobraberättelsen är sann eller inte, liknande effekter uppstår ofta efter beslut. Det behöver inte vara så drastiskt att ett beslut får motsatt effekt mot den önskade. Men det kan få bieffekter som är större än man tänkt på. Balansen här är viktig. En sak som har pekats på i coronafallet är att om man stänger förskolor och skolor kan det leda till att mor- och farföräldrar får ta över barnpassningen. Det betyder att de äldre – som tillhör en verklig riskgrupp i sammanhanget – i praktiken kan utsättas för större hälsorisker än om de hade stannat hemma och barnbarnen hade gått på dagis. Det kan också betyda att tillgången på personal på väsentliga vårdinrättningar minskar, eftersom de anställda måste vara hemma med barn som inte har någon barnomsorg.

En annan kan vara att om ett fartyg, en stad eller ett helt land sätts i karantän, kan det leda till att dels smitta sprids bland alla där, till skillnad från om konstaterade fall isoleras i ett tidigt läge. Det kan också leda till att folk i panik efter ett tag försöker smita från karantänen och drar smittan med sig. Men å andra sidan – när spridningen är allmän kan det vara så att de drastiska åtgärderna är nödvändiga.

Även ekonomiska åtgärder föreslås nu för att mota krisen. Slopad karensdag, som samtliga partier verkar vara för, kan motverka att människor går till jobbet när de är sjuka – vilket förstås är avsikten. Men det kommer också att leda till kostnader för arbetsgivare alternativt för staten om arbetsgivarna ersätts för kostnaden. Sjukfrånvaron kan öka utan att ha någon koppling till egentlig sjukdom – vilket också kan slå mot just de verksamheter där behovet av personal är som störst, som hemtjänst och äldrevård. Krav på sjukintyg skulle öka belastningen på en redan överbelastad sjukvård. Sedan kan det också bli svårt att återinföra karensdagen, argumentet om att stoppa smittspridning kan ju handla om mycket mer än corona. Slopad karensdag är förmodligen ändå en riktig åtgärd, men alla effekter måste vägas in.

I debatten om corona handlar en del om varför människor som inte är experter om smittskydd uttalar sig i frågan. Men det är ett pågående förlopp som bedöms olika av experter inom smittskydd eller närstående områden. Att förvänta sig att en expert ska ha facit är att tro fel, att hoppas för mycket. Osäkerheten är hög, inte minst var den det i ett inledande skede – även hos de främsta experterna. Det är också så att människor med olika kunskap kan ha relevanta synpunkter och erfarenheter om hanteringen, i allt från kommunikation, via matematiska beräkningar till vilket ansvar myndigheter respektive politiker ska ha.

Att expertis inom samma och olika områden samverkar för att bedöma vilka riskerna är och vilka de effektivaste åtgärderna är borde också vara en självklarhet. Liksom att man tar del av hur andra länder agerar – coronasmittan är numer en global företeelse och man kan redan dra slutsatser av vilka initiala åtgärder som har haft önskad effekt på spridningen. Och – vilket är lika viktigt att komma ihåg som att fattade beslut kan få oönskade konsekvenser – icke-beslut är också en form av beslut som någon måste stå för. Det finns fog för att fråga sig om saktfärdighet hos ansvariga myndigheter att komma ut med rätt rekommendationer och åtgärder har medverkat till att spridningen inte förhindrats eller saktats ner.

Saker är sällan svart-vita. Men det är också en anledning till att det är bra att debatten är öppen om myndigheters och politikers agerande också när det gäller hanteringen av en viruspandemi. Motsatsen vore helt enkelt betydligt värre.