Petter Birgersson: Vem eller vilka av de åtta har på djupet förstått vad Europa står inför?
Finns det en övre gräns för stödet till Ukraina? Det hettade till en stund i tv-studion när SVT i sin partiledardebatt närmade sig nutidens absolut mest avgörande fråga. Jimmie Åkesson (SD) hade uttalat sig vårdslöst i Göteborgs-Posten om att man ”spränger i väg miljarder varje månad och ändå är det väldigt svårt att mäta sig med Ryssland.” Det noterade Magdalena Andersson som förklarade att Jimmie Åkesson spred det Kreml vill höra genom att tala om att det finns begränsningar för hur mycket Sverige kan ge till Ukraina.
Åkesson kontrade med ett konkret förslag om att han var beredd att låta hela biståndsbudgeten gå till Ukraina och frågade efter Anderssons gräns, samt hävdade att det var Andersson som genom att låtsas att det finns splittring i synen på Ukraina gick Kremls ärenden.
Meningsutbytet följde på det viset ett vanligt mönster i debatter, man skruvar upp tonen och anklagar varandra för att vara den stora svikaren. Däremot är det annorlunda på det viset att denna fråga är så mycket större att den går utanför den vanliga politiska showen. Eller borde göra.
Sverigedemokraterna har ett trovärdighetsproblem och den samlade vänstern har ett trovärdighetsproblem. Det gäller synen på Europa och EU, det gäller historiskt förhållande till Sovjet och Ryssland och till politisk påverkan från det hållet. Därför kan det ses som ett mycket stort framsteg att det bland samtliga partiledare och de flesta officiella företrädare för samtliga partier finns ett massivt stöd för Ukraina.
Det räcker dock inte. För situationen är betydligt mycket allvarligare än så.
Det finns fortfarande utrymme till märkliga uppfattningar om vad Sveriges nära förhållande till och försvarsavtal med USA innebär, vilka spreds av Vänsterledaren Nooshi Dadgostar i partiledardebatten. Det är inte ett djupgående svensk-amerikanskt samarbete som är det riskfyllda. Det är inte att det finns länder i Nato som har kärnvapen som är det riskfyllda. Risken ligger tvärtom i att USA under en ny president inte lever upp till avtalen med Sverige, en president som dessutom försvagar Nato. Risken ligger i Europas otillräckliga förberedelse under framväxten av den återväckta ryska imperialismen, just det som Frankrikes president Emmanuel Macron – ledare för en kärnvapennation – pekar på.
Jimmie Åkessons och därmed Sverigedemokraternas traditionella linje var att Sverige skulle klara av att försvara sig utanför Nato. På den punkten har han ändrat sig – liksom Socialdemokraterna har. Men Åkesson måste också komma vidare och inse vikten av att hela Europas försvarssamarbete stärks. Där kommer EU att vara centralt som politisk arena för gemensamma beslut om förhållningssätt och finansiering, även om Nato är organisationen för det direkta militära samarbetet. Hur Åkessons parti ska förhålla sig till andra mer ryssvänliga partier i samma partigrupp i EU-parlamentet är en sådan sak av betydelse i stundande val. Det hade varit intressant att veta mer om. Det fick inte tittarna.
Partiledardebatter av det här slaget är svårhanterliga för produktion, programledare, politiker och publik. Emellanåt känns hela arrangemanget i det närmaste outhärdligt med grova retoriska grodhopp. Som väljare är värdet i form av konsumentupplysning begränsat. Men något avslöjar det ändå.
Och i detta fall hade det varit angeläget att gräva djupare i hur mycket av rysk hybridkrigföring partiledarna ser, vilket moralisk syn de har på att Ukraina förväntas försvara Europa åt oss och i vilket läge de kommer att dra samma slutsats som Emmanuel Macron – att Europa som vi känner det kan falla ihop väldigt snabbt.
