Vild, vildare, vildast
Amineh Kakabaveh uteslöts från Vänsterpartiet i slutet av augusti 2019. Kakabaveh som profilerade sig emot hedersvåld menade att partiet var alldeles för vekt i frågan. Tonen mot henne från ledningen var samtidigt hård. Bland annat anklagades Kakabaveh för att inte delta i riksdagsarbetet, för att argumentera för att inte stödja Stefan Löfven som statsminister och för att ha kallat sina kritiker för islamister. En delning av en film som hade högerextrem källa var förmodligen det som till slut gjorde att partiledningen tröttnade (SVT 28/9 2019).
Men uteslutningen kom inte att minska Kakabavehs makt. Tvärtom. Hon blev som politisk vilde – en vedertagen term för partilösa parlamentariker – en central figur när Stefan Löfven kastade in handduken och Magdalena Andersson skulle väljas till statsminister. I en jämn riksdag blev Kakabavehs röst avgörande. Ledamoten som argumenterat för att Vänsterpartiet skulle rösta emot Stefan Löfvens regering fick ett eget avtal med Socialdemokraterna för att stödja Magdalena Andersson. Den hade inget med inrikespolitik att göra utan handlade om kurdiska partier och organisationer.
När justitie- och inrikesminister Morgan Johansson skulle räddas kvar vid sin ministerroll var det Amineh Kakabaveh som hade avgörandet i sin hand, och Socialdemokraterna fick mitt under brinnande Nato-schism med Turkiet understryka att överenskommelsen gäller. Kakabaveh hade blivit som ett eget parti.
Men hon är inte ensam. De senaste mandatperioderna har det främst varit Sverigedemokraterna som tappat ledamöter, oftast har de sparkats från partiet. Men däremot har de inte kunnat bli petade från parlamentet. Just nu kan den tidigare sverigedemokraten Roger Richthoff spela roll i budgetomröstningar, på samma sätt som Amineh Kakabaveh.
Hur ska man då se på vildar?
Som Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson påpekar i sin politiska frågepodd på SvD, är utgångspunkten för riksdagen att man är vald på sitt personliga mandat. Att sparkas ur ett parti, att lämna ett parti, att gå med i ett annat parti – det gör ingen skillnad. Inte mer än att man numera inte får behålla sin plats i utskotten.
Partier var från början en lös konstruktion för att samla ledamöter, men partisystemet är sedan många år så formaliserat att vi i Sverige främst röstar på partier. Utgångspunkten är att ledamöterna ska följa partilinjen, trycket på det är starkt för att partiledningens förhandlingsstyrka inte ska undermineras.
Det är mycket som talar för att även kommande mandatperiod blir en där varje ledamot, varje mandat räknas för att avgöra både regeringsfråga och budgetar. Om det blir så kan Kakabavehs exempel möjligen göra att fler som blir oense med sina partier frestas att pröva sin möjlighet att pressa så mycket det bara går ur sin sista tid som riksdagsledamot.
Socialdemokraterna har satt ett nytt exempel med sin överenskommelse. Nästa gång kan det gå dem emot.
