"Åkermans ruta"
En påminnelse att vissa leder inte hänger med lika bra som tidigare fick jag dock på söndagseftermiddagen under avslutningen av vår stämningsfulla scoutmässa i Stora Köpinge kyrka. När det efter scoutsången var dags att vara "alltid redo" strejkade ånyo den där stela högra lillfingern. Så det fick bli den för mig numera smått traditionella invikta tummen utan kontakt med lillfingret samt si så där tre och en halv övriga fingrar limmade mot pannans högra del. Många scouter såg förstås min tafatta hälsning men ingen klandrade mig efteråt. Av medlidande eller på grund av den respekt som bör visas mot ledaren? Förstaårsminiorerna, de färskaste telningarna som nu invigdes i kåren, hade absolut ingen anledning att reta mig för mitt handikapp. Deras hälsningar var definitivt inte heller perfekta trots att de har unga leder i sina fingrar. Å andra sidan har dessa härliga ungar framtiden för sig - och inte alltmer bakom sig, som jag... Hemkomna och mitt under förberedelserna av den sena söndagsmiddagen (fläskfilé med kantarellsås samt efterföljande varm ostkaka med vispad grädde och sylt) kom larmet. Ett positivt dylikt per telefon. - "Bebben" har fått sina första två tänder. De poppar upp som pyttesmå champinjoner i underkäken, meddelade den inte så lite upphetsade modern till snart åtta månader unga Olivia. Mormodern log brett och stolt åt det glada budskapet, dock under viss protest. Tänder kommer nämligen, åtminstone enligt henne och hon har rutin på området, alltid en och en. Bonusmorfadern struntade i den vetenskapliga tandproduktionsdiskussionen, rörde lite i kantarellsåsen och slog dövörat till. Tog i stället mig en liten funderare över smeknamnet "bebben". Det härleds givetvis till ordet baby eller mera försvenskade bebis alternativt bäbis (stavningar enligt svenska akademiordlistan). Lika närbesläktat torde smeknamnet "bäfisen", som jag tidigare både före och efter bonusbarnbarnets födelse hört nämnas, vara. "Kotte" har också förekommit. Som bekant, namnen blir oftast många för kärt barn.
