En uppsjö av knep mot författarskapets ensamhet
Att arbeta som författare kan vara ett ganska ensamt yrke. Vare sig det gäller en bok eller ett filmmanus så händer det att författaren lever sig så mycket in i sin fictionvärld att verkligheten blir åsidosatt. Men Ola Saltin har vissa knep:
– Det gäller att ha en sparringpartner. Jag åker regelbundet till Ystad för att diskutera det senast skrivna med filmgänget.
"Det gäller också att vara i fysisk form om resultatet skall bli bra. Jag joggar, går på gym och träffar därmed personer med helt andra bakgrunder än min egen, berättar Ola.
När han fick besked att han var en av de uttagna manusförfattarna var det första han gjorde att läsa Mankells samtliga Wallanderböcker. Från pärm till pärm.
Det andra var att ta sig från Köpenhamn till Ystad för att lära sig mer om staden. Sedan dess har det blivit många resor plus en mängd bilder och videofilmsnuttar från Ystad med omnejd.
Motiven har lagrats på hårddisk och tas fram när Ola skriver om en viss händelse i en viss miljö. Som till exempel en militärövning i centrala Ystad(som i kommande filmen).
– Jag vill att scenerna skall utspelas i rätt miljö, säger Ola, som gjort en trevlig erfarenhet under sina besök:
– Ja, det räcker med att berätta för en Ystadsbo att man är med i ett Wallanderprojekt så är man inne i värmen. Det är märkligt, men alla i staden tycks ha sin egen relation till kommissarie Wallander, påpekar han.
På ena väggen i ungkarlslyan hänger A4-ark med beskrivningar om de senaste filmprojekten. Inte vackert, men ändamålsenligt. För i stället för att falla i glömska i en skrivbordslåda påminner arken honom ständigt om aktuella projekt. – Jag skriver mellan klockan 9"13 sju dagar i veckan. Dessutom avsätter jag någon timme varje kväll åt det administrativa arbetet.
– Det gäller att ha en viss självdisciplin. Det duger inte att ersätta skrivandet med en tidskrävande syssla. Som till exempel att byta blomjord på alla krukväxter i lägenheten...
– Kör man fast är det bästa att hoppa över den scenen eller det kapitlet som är knepigt och återkomma till det senare. Det viktigaste är att fortsätta skriva! – Det finns måndagsmorgnar i detta jobb liksom i alla andra yrken. Ibland är det som om det sitter en stor, svart kråka på ena axeln och säger "skit! skit! skit!'' till allt man gör.
– Men ibland får det du skrivit liv och karaktärerna börjar prata tillbaka till dig. Då dansar fingrarna på tangenterna och berättelsen flyter fram av sig själv....
Per Sjöberg
